Gläntan skymtas

Nu är jag åter lugn.

Stormen är över för den här gången.

Ovädret kom lika plöstligt som det försvann.

Som en sommar-skur.

Molnen försvinner och solen kikar fram.

Jag torkar tårarna som rann.

Det löser sig ju alltid.

Jag vet ju de.

Andningen är lugn och kontrollerad.

Om 5 timmar kommer morgondagen och den nya veckan och det känns okej.

Jag har vant mig.

Slutat säga nej.

Tack o hej.

Svag och osäker

Jag tror att jag är stark, ni säger att jag är stark. Men jag är bara en liten lort, som ingenting får gjort. En liten bebeis, född utav en hjort. Tar lång tid innan jag lyckas stå på mina rangliga ben. Jag lär mig springa och gå samtidigt. Men jag är för dålig på det, så jag ligger och gömmer mig i det höga gräset istället. Flyr ifrån faran. Flyr genom att ligga stilla och gömma mig, istället för att lära mig att möta farorna. När jag hör mördarmaskinen komma fryser jag till is. Jag har ju inte lärt mig att försvara mig, så jag ligger kvar. Hoppas att den mig inte ser. Den kör över mig och jag finns inte mer.

Så livet för ett kid se ut. En hjort-bebis.

Eller för någon som är svag och tycker synd om sig själv, som jag.

Men någonstans vet jag ju att allt löser sig, det gör det alltid.

Men jag vill inte se, jag vill inte möta verkligeheten. Den är så grym.

Jag har det för lätt. Jag har det för svårt.

Livet, är det vårt? Vem kontrollerar det? Vem kontrollerar mig?

Jag slåss med mig själv. Aldrig är det någon som vinner. Det kommer något imellan och avslutar fighten innan den avgörs.

Vart ska jag ta vägen? Jag stannar kvar.

 

Natten fortsätter

Och där ökar söndagsångesten.

En kille jag träffade har återigen ett nytt förhållande på facebook. Och Återigen lägger jag mig i sängen i forsterställning och gråter.

Ännu en gammal flamma som jag inte fick. Och troligtvis aldrig kommer att få.

För jag är så svag.

Berättar det för en kompis och hon är för smart. Så hon stöttar mig inte.

Nu händer detta igen. Så fort jag delar med mig utav mitt liv så får det negativ respons ifrån mina vänner.

Det är menat att jag ska leva ensam. Eftersom jag uppenbarligen klarar mig bäst så.

Det jag känner behov av att diskutera med någon annan är det bättre att jag diskuterar med mig själv. För ibland kan jag komma fram till sunda lösningar på problem. Det svåra är att lyssna till mitt rätta jag och följa det som jag egentligen vet är bäst för mig.

Dock behöver vi alla vänner. Vi behöver värna om våra vänner.

För när vi väl hittar den där kärleken, kärar ned oss. Då är vi lyckliga, men när vi börjar bråka och det tar slut, vem skall vi ändå oss till då?…

Tårarna har för tillfället upphört. Men glansen i ögonen är kvar. Nu är jag i det där tomma tillståndet, likgiltigheten. Snart börjar dom rinna igen. Dom väntar bara på en anledning.

….

Hon menar bara väl när hon säger till mig att sluta lipa. Men jag är svag. När skall jag få stöttning?

Hur vet jag när jag är mesig och överreagerar?

När skall jag få gråta?

En lärare jag hade på lågstadiet, hennes två citat kommer hänga med mig resten av livet.  ”Det är okej att gråta.” Samt ”Det är inget att gråta för”.  Bara jag som anar dubbelmoral? Hon hade väl säkert rätt i det hon sa. Men för mig, för många barn är det svårt att känna skillnad på att vara ledsen och att vara ledsen. Det där tror jag ställde till det för mig. Hur skall ett barn förstå de olika situationerna? Hur skall barnet förstå att hen gråter för att få uppmärksamhet? Eller för att hen är sårad? För hen kanske det är samma sak?

Jag vet inte. Jag är ovetande. Och jag förblir ovetande.  Jag vågar inte bekräfta om jag väl vet något, eftersom om någon säger att det jag är säker på att jag vet, är fel.

(Dåligt formulerade meningar nu när jag är trött i mitt ovetande. )

Jag vet ingenting. Och när jag väl tror att jag vet någonting, säkert. Så kanske någon kommer och säger att det är fel. Och då är det troligtvis det. Eftersom jag är en ovetande osäker person. Ni kan manipulera mig till vad som helst. För jag är svag.

Lyckas jag jämt bräka ur mig.

Fortsättninig följer…

Vanlig söndagsnatt

Ångesten smyger sig tillbaks. Efter endast 1 vecka på det nya jobbet….
Nu är det söndagnatt. Jag skjuter som vanligt upp morgondagen, genom att undvika att somna.

Förra veckan ville jag verkligen inte vakna, jag ville inte. Jag vet inte riktigt varför. Det är väl tryggt i sängen. Trots att jag drömmer minst 5 olika ”ångest/dilemma-drömmar” per natt. Som jag minns, dagar framöver. Trots detta är sömnen min tryggaste plats.

Nu försöker jag fundera över VAD exakt det är som jag är orolig över. Hmm…

Ska jag vakna i tid? Jag kommer säkert bli sen. Vad ska min kollega som jag samåker med, vad ska han säga när jag blir sen?! Han kommer tycka jag är en dålig människa. Hinner jag duscha innan jobbet imorgon? Det gör jag nog inte, tänk om jag kommer lukta äckligt och ge ett ofräscht intryck?! Jag har inte prioriterat att tvätta arbetskläderna. Hoppas ingen kommer påpeka att dom är smutsiga. Tänk om chefen, som inte ens är där kommer tycka att jag gör ett dåligt jobb. Tänk om jag gör något fel på jobbet som leder till att kunder och kollegor blir arga på mig och tycker att jag är dålig.

Tänk OM

Men det händer ju troligtvis inte? Eller?…

Jag tror jag har någon form av dold prestationsångest. Eller jag vet inte.

Jag fick aldrig hjärnsläpp innan prov i skolan.

Men jag gillar inte att göra ett dåligt jobb. Jag avskyr att inte göra mina arbetsuppgifter på ett bra sätt. Då jag ofta anser att jobba är det enda som jag är riktigt bra på.

Nu får jag bara 6 timmars sömn. Tänk om det kommer påverka mitt arbeta imrn?!…

Jag gillar att arbeta med hög energi, intensivt. Jag ogillar starkt att inte ha någon arbetsuppgift, vilket då ofta kan leda till att jag inbillar mig att någon tror att jag gör ett dåligt jobb.

Jag måste sova. Jag är stressad.

Jag märkte att på min nya arbetsplats är det bara jag som gillar att arbeta, de andra gillar att komma undan med så lite arbete som möjligt, vilket gör mig obekväm. Då jag känner mig tjatig när jag upprepade gånger frågar vad jag ska göra och eventuellt avbryter deras icke jobb-relaterade samtalsämne.

Jaja. Det löser sig, jag har hört rykten om att jag ändå gör ett bra jobb och att de vill förlänga min anställning. Då kommer ju ytterligare ett problem. Att jag inte tror att jag vill arbeta kvar. Då jag redan känner att ”okej nu har jag testa på detta, nu vill jag ha en ny uppgift.”

Full fart hit och dit….

Nej. God natt.

Han Ddär.

Han där

Så var det han där. Han där jag skrivit en del om. Han jag träffade förra våren.

Jag råkade börja träffa honom igen i våras.

Ett år senare.

Japp, efter allt, så började naiva jag träffa honom igen.

Det var annorlunda, han var en bättre människa. Behandlade mig betydligt bättre.

Vi träffades under nästan exakt samma tidsperiod som förra året.

.

Nu har jag slutat träffa honom. Igen. Tagit mitt förnuft till fånga. Även fast han behandlar mig, typ, jo bra!

Inte alls som sist. Fast ändå lite.

Han har slutat på droger och kissar på vårdcentral.
Dricker dock fortfarande, varje dag tror jag.


 

Inte träffat honom sedan måndag morse.
Vi har efter det haft lite chattkontakt, men han verkar respektera mitt beslut.


 

Ville bara meddela det.

Nu ska jag försöka stänga datorn och sova.
Eller?

Folk, återigen folk.

Folk, återigen folk.

Jag andas ut och börjar skriva. Jag har sagt det många gånger, men jag måste fortsätta påminna mig själv om: Människor slutar aldrig förvåna en.

En sak som har vart skönt de senaste dagarna är att mina vänner inte lagt sig i vad jag gjort. Eller jag har snarare inte berättat för mina vänner vad jag sysslat med. Så de har alltså inte kunnat lägga sig i och klaga på mina beslut.

Det är så skönt att vara mer självständig. Missförstå mig inte, jag har liksom vart självständig länge, på det planet att jag är, drar dit och gör vad jag vill. MEN att inte berätta för mina vänner, vad jag gjort och vad jag bör göra, är lite nyare för mig. Tidigare gjorde jag väl det, på grund att osäkerhet och sökning utav bekräftelse?

Nu har jag haft några dagar och levt som jag haft lust för stunden. Även fast det som vanligt kanske inte vart det bästa valet för mig. En annan skillnad är att jag inte känner stark ångest för efter mina handlingar, skönt.

Jag vill göra en uppdatering på sociala medier. Meddela att jag snart firar 1 år på min nya medicin. 1 år med mitt nya jag. 1 år som vuxen, på riktigt.

Dock har jag ju en knapp-telefon som kostade 299:-

Så mycket som jag sett under dessa 4 efterfester. Så många olika, vissa nya personligheter som jag har fått träffa. Så mycket liv, så lite liv. Vilket liv.

Det är svårt att veta var jag skall börja, om jag ens skall försöka mig på att förklara.

Hur som helst.

DROGER.

Waow.

På något sätt, undermedvetet dras jag till folk som brukar droger. Ofta utan att jag från början är medveten om det. Vi klickar på något vis bara, bra också. Vi förstår varandra utan att behöva prata så värst mycket. Om vi pratar blir det många gånger givande, djupa samtal. För båda parter. Jag kan inte säga att jag ogillar det, för jag gillar ju ändå människor. Speciellt människor som man känner att man har någon mental, osynlig kontakt med.

Vi kan ha kul tillsammans, jag och dom. Dom, eftersom jag inte är en av dom. Dom som köper droger på gatan. Vi har kul eftersom dom kan släppa loss och jag med. Dom beundrar mig ofta, om dom inte känner mig. För känner dom mig tycker dom oftast att jag är konstig och blir skeptiska, medans de nya bekanta mer hyllar.

En annan skillnad nu är att jag kan sitta still och njuta. Njuta utav stimmet, efterfesten, dansen och allsången. Jag känner inget starkt behov utav att sjunga med, dansa eller vara den med mest energi. Jag kan sitta i soffan och bara se på vad som händer och njuta utav stämningen.

Det är så ofantligt många ändå, som lever ett så kallat smutsigt liv. Med alkohol eller droger varje dag. Ibland bara det ena, varje dag.

Många ser det inte, inte för att de är naiva utan för att många ändå sköter det snyggt, tror dom. Vi behöver öppna ögonen. Se vår omgivning, våra medmänniskor. Rädda dom ifrån livet.

Även fast de har kul, så blir det ju oftast inte bra i längden för dom…

Ack, ack, suck….

Å andra sidan räddar jag ju inte mina vänner som dricker och drogar. Jag ser ju på, ibland är jag med till och med. Jag fryser inte ut, jag hjälper inte, jag stöttar inte heller. Jag umgås och accepterar.

Smutsiga liv kommer väl ändå alltid att finnas ibland oss. Kring mig.

Varför ska andra lägga sig i vilka jag umgås med?

Jag blir inte som jag umgås, vilket de flesta borde ha märkt?

De kanske menar väl och bryr sig. Men jag kan inte hjälpa att jag ofta känner mer samhörighet med dom. Dom smutsiga.

Det är väl kanske bättre jag lär mig att vara mer tyst, tystare. Accepterar alla människor och deras val och låter andra acceptera mina val. Även om mina val kanske kommer bli att tiga. Då får väl mina vänner bli besvikna av att jag inte delar med mig? Besvikna för mina val och för att jag inte berättar?

Det sägs att de smutsiga är mer lojala?…

Är dom verkligen smutsiga ens?

Jag vet inte. Jag förblir ovetande

Mitt liv mina val

I slutet får vi se vilka som står kvar

 

Dokument skapades idag 05:25