Rädda mig, ifrån dig

Hur vet jag egentligen om jag kommit över dig? Vad är att ”vara över någon”? Betyder det att ens känslor för personen i fråga, är borta? Att man inte känner något kärleksband till hen?

Eller betyder det att man kan träffa personen och att allt är okej?

För jag mår inte bra när jag ser dig. Som tur är så har det knappt hänt, att jag sett dig.

Jag tror jag såg dig här om veckan när jag åkta bil. Du stod där vid övergångstället, fast ca 5 meter bort. Det liksom ryste till av avsky i kroppen. Jag satt upp armbågen emot sidofönstret och liksom kollade åt andra hållet.

Konstig nog hann jag ändå konstatera saker kring dig. Du var lång, smal och blek. Du hade färgat håret blondare, dock hade du fått mörk, råttfärgad utväxt. Du hade även en röd ny bomberjacka. Som jag anade att du var mycket stolt över. Eftersom den är röd som din själ. Som dina politiska åsikter, din tatuering. Rött som ditt blod. Rött som din hunger efter något, som jag inte vet. Men det finns en hunger i dig.

Hur kan man hinna konstatera så mycket, efter att ha sett dig, genom en ruta, meter ifrån mig? Jag kollade knappt på dig i en sekund. Jag rätt för ögonkontakten, jag var rädd att din blick som vanligt skulle vara starkare än min. Dina ögon trycker ned mig så, utan ens att behöva säga något. Du har ett sådant övertag över mig, som jag inte vill ska existera nästa gång jag ser dig.

Jag kan inte undvika vårt möte i evigheter, vi bor i samma lilla stad. Jag handlar inte ens i den närmsta mataffären. För det är även din närmsta mataffär. Jag vill inte stöta på dig där. För det var där jag stötte på dig sist.

Är jag starkare än dig nu? Jag vet inte. Jag vill att min blick, när jag möter din, skall vinna. Skall vara starkare. Jag vill inte att du ska se mig så svag igen. För jag är starkare i mig själv nu. Men tanken på dig gör mig svag. Inte för den hatkärleken vi hade. Utan svag som i rädd. Jag är rädd för dig. Eftersom jag inte vet vad som kommer hända.

Jag vet inte om jag kommer le, flina. Det vill jag inte, vårt nästa möte är ingenting man skojar bort. Kanske kommer jag kasta mig om din hals och krama dig? Det vore så fel, eftersom det inte är så jag känner. Borde jag viska: ”jag hatar dig”, i ditt öra? Gör jag ens det? Men jag känner att din själ behöver en kram.

Kommer jag bryta ögonkontakten när jag ser dig? Ta upp handflatan, och visa den tydliga gesten ” talk to the hand”. Visa att jag inte är intresserad utav honom.

Möter jag honom med andra människor, då kanske jag kommer krama mitt sällskap och börja gråta. Be dom säga att han ska försvinna ifrån min åsyn. Du skrämmer mig.

Dock gråter jag inte nu när jag skriver detta. Du är inte värd mina tårar. Fast det är du kanske egentligen? För någonting i mig gör att jag känner sorg, för dig. Med ditt beteende så känns det som något hemsk har hänt dig. Så jag känner sorg för dig. Men inte tillräckligt så du är värd mina tårar.

Hoppas jag klarar av att vara stark vid vårt möte. Att det är du som lämnar platsen, om du upptäcker mig. Att vi inte söker kontakt, för vi har ingen kontakt.

Jag har inget att säga dig  just nu. Eller kanske att jag önskar dig lycka till i livet?

Att du aldrig mer behandlar någon tjej, någon kollega, eller ja INGEN, så som du behandlade mig.

Nu tänker jag inte lägga ned mer tanker på dig för stunden. Jag känner avsky för dig. Eller skriver jag bara allt detta, för att få mig själv att inse, vad jag borde känna? Det får förbli osagt.

När jag ser dig så kommer allt gå helt okej, för jag är starkare än dig just nu. Jag vet att jag är mer självsäker i mig själv än vad du är. Folk säger jag har skinn på näsan, trots att jag peelar bort det framför spegeln.

Jag kommer förbli starkare än dig. Jag kommer att möta din blick och min blick skall vara starkare. Om du ler emot mig, vill jag inte le tillbaks. Kanske önska dig lyckan, men inte le. Vara artig, men inte snäll.

Må du hitta lyckan, men utan mig. Hur nu det skall gå.

Hej då,

Tillvaron nu

Det mesta är okej.
Mitt huvud skriker knappt nej.
Accepterat min vardag som den är.
Jag skall dock ändra den, men vet ej när.

Blir inte så arg för saker som händer.
Tar istället in budskapet, som det sänder.
Om något gör ont, tänker jag: varför?
Det är ju inte direkt så, att jag dör?

Det är nästan bra just nu.
Varför, undrar du?
Jag finner ro i mitt sinne.
Jag raderar saker, i mitt minne.
Förmågan att välja bort finns.
Jag väljer, det jag minns.

Allt är ju fortfarande kvar.
Men jag tanken, är valbar.
Jag kan få bort den, om jag vill.
Den måste inte, finnas till.

Jag känner mig mer nöjd och trygg.
Jag behöver inte, vända rygg.
Mot tankarna som är farliga.
Dom är egentligen, inte så allvarliga?

Om man accepterar sin tillvaro.
Tror jag att man tillslut, finner ro.
För en stund. Sedan tar man en blund.
En period senare återvänder man.
Var tog det lugnet vägen? Som man fann?
Man är där igen, i det sjuka.
Låter det onda en, uppsluka.

Det problemet tar jag när det kommer, senare.
För jag vet då, kommer jag inte vara klenare.
Då, är jag mer stark.
Ger mig själv en, lycka till spark.

Jag fortsätter med mitt receptbelagda knark.