Bergsfilosoferar

Hello Världen.

Sitter på ett berg med en underbar havsutsikt. Snart är det solnedgång också. Det är lagom varma vindare och 20-25 grader och här sitter jag och skriver. Tänker på livet. Med bara en meter till bergskanten.

Jag tror ändå att jag är lyckligare nu än jag var för både en och två månader sen. Det är inte längre lika aktuellt att avsluta det. Dock har jag många onda tankar, som inte borde finnas.

Kan jag inte bara njuta av livet? Denna sköna julikväll. Funderar över livets glada stunder.

 

Jag är värdelös. Jag gör ingen nytta kan knappt glädja andra längre. Vilket tidigare var en av mina stora drivkrafter. Det jag liksom levde för. Om inte jag är glad, kan jag ju i alla fall glädja andra? Men icke.

Pianomusiken i mina ”on ear hörlurar ” lugnar mig. Musik har så stor inverkan på mig och mina känslor. Börjar lära mig vilken sorts musik som är bra för mig vid olika tillfällen. Dock måste jag bara lära mig att lyssna på mina bra sidor.

Må vi tygla djävulen. Dra åt munkaveln och spänn kedjorna. Den ar så oerhört enkelt att bryta sig lös. Komma och förstöra och förgöra. Allt i sin väg. IVÄG med dig. Ty onda tankar är inget jag vill ha. Trots allt kommer dem tillbaks, varje dag.

Mina funderingar är trögflytande idag, så även hela jag.

Samtidigt som jag vill skriva allt, så försöker jag även tygla mig.

Tar en paus med min vuxenmålarbok, fylld av mandalas.

Vänners åsikter om medicin.

Medicin, tabletter, piller, pillz. Lagliga droger, knark som staten anser vara lagliga. När någon bildad ger dem till någon. Här får man icke välja själv. Bara tacka och ta emot. De flesta vet inte alls vad dom får. Somliga ger upp inom två veckor för biverkningarna är för jobbiga. Det är inget vanligt knark detta.

Men vi, statliga pillerknarkare, vi tycker det är värt det. Dom två första hemska veckorna, sen skall det bli bättre, har någon sagt. Undra om ni pundrare skulle klara av det. Ta något som ni inte får direkt tillfredställelse av.

Nej, nu är jag elak och dömer. Så får man inte göra inte bra. Bättre jag är tyst kanske, eller juste ja, jag kan inte. Eftersom jag inte vet hur man kontrollerar känslor och impulser. Japp, dom är tillbaks nu, eftersom jag slutat på pillzen. Min medicin, som är utskriven till mig, eftersom jag förmodligen behöver den. Så min kropp hamnar i balans. Så jag kan likna er, passa in i lilla laSndet lagom. För det tycker staten . Ställ dig nu i kön! Som vi svenskar är så bra på, köa. Lagom och mittimellan är bäst!

Jag tycker inte att du ska ta tabletter, jag håller med. 

Mår du verkligen bättre av dom? Du är annorlunda.

Rök gräs istället, weed. Det är mycket bättre för dig.

Skit i vad alla säger, du ska göra det som du känner är bäst för dig.

Jag bryr mig ju dock om vad andra säger, som den svenne jag är. Så nu ligger jag här, känslosam och jävlig. Ångest som kommer och knappt går, bara blir mildare.

Jag orkar inte mer. Fy fan. Hur kan alla säga att jag ska lära mig leva utan min medicin. Du där som brytit benet, ta inga smärtstillande. Lev med smärtan och lid, så lär du dig av dina misstag. Hur många säger så?! Väldigt få. Men ni har mage att säga till mig att jag ska leva med min smärta. Att behöva ligga inne i sängen, motvilligt tacka nej när folk frågar om jag vill med ut. Varför jag stannar inne? Jag är rädd. Eftersom jag inte vet vad som kommer hända, jag tvivlar på mig själv. Om jag får ångest, vill springa ut och gråta pga att någon påminner mig om vad jag gjorde för två år sedan. Eller jag ser fel människa. Jag kanske tror att någon är sur på mig. Vem vet, möjligtvis inbillar jag mig att jag är ful och inte vill visa mig längre.

Det är inte direkt så att jag vill förstöra mina vänners kväll, så dom får sitta ute och trösta mig när jag lipar. Medan folk ser hur svag jag är, gråta offentligt, nykter. Då är det bättre att jag och min ångest stannar hemma i fred.

Är det såhär ni vill ha mig vänner?! Ensam och övergiven. För ni inte tycker att jag ska ta min medicin. Du klarade ju dig utan den förr. Men nu ser min livssituationn annorlunda ut.

…..

Fem mimuter senare:

Återigen undviker jag att skriva. Det blir för känslosamt. Låg nyss och hade en gråtpaus i skrivandet. Det funkar inte längre att skriva. Det blir inge vidare och jag är värdelös som vanligt. ingen livförsäkring har jag heller. Skulle väl vara dyrt för en självmordsbenägen antar jag. Donera mina organ har jag iaf fyllt i att nag ska idag. När jag väl dör.

För utmattad efter ångesten. Jag lägger ner detta. Glöm inte att jag tar åt mig om vad ni säger. Jag bryr mig om vad  andra tycker. Även fast NI påstår att jag inte gör det.

Och alla ni där, som säger att ni bryr er om mig, va fan ta er tid och låt mig öppma mig då. Låt mig gråta i er famn. Ist för att bara fråga hur jag mår när allt är okej.  Nej, detta är inte okej, lägga ansvret på er.

Nu triggas jag igen.fy

vill bara säga att jag slutat på em av mina mediciner. och det känns fördjävlit. onga fysiska besvär denna gången iaf.

huvudet är ras och jag är knas.behöver en bas att stå på innan allt går i kras. inge vidare kalas detta. men när kag dansar blir jag i exstas,. om någon bara visste hur jag ska tas. nej nu lämnar jag detta mas.

nu, snyfta pch gråta.

sen ångra allt jag skrivit , få skit för de av någon,  efter de skylla på något. bortförklaringar. jag.

Hejdå

bläää