Känslorna är tillbaks.

Jag känner att jag lever igen. Betyder det att jag var död förut? Jag har fått så enkelt till tårar igen. Det är så skönt. Fast ändå så jobbigt.

Jag får det svart på vitt att medicinen har gjort skillnad. Men jag vet inte om det är bra. Jag var ju iofs trött på mina känslor. Men jag vill ha tillbaks dom nu i sommar.

Dock ser jag flimmrigt. Suddigt. Som när man stirrat in i solen och sen kollar normalt.
Konstiga pills detta.

Nej detta går inte. Måste vila ögonen.

Gick ned från 100mg topiramat / topimax / topamac till 75 förra veckan. Det gick helt OK. Som när man börja. Så det var ju jävligt, men jag visste vad som vänta.

Så i söndags tog jag 50 mg. För jag tyckte ju att det gått helt ok. Så igår måndag, när jag var på sykehuset. Märker jag att ögonen , synen är paj. hehehe.

Nu är det natten till onsdag. inte bra än .

Får ringa 1177 hoppas att dom kan ge mig tid på vårdcentral.

Samtidigt som det är skönt att bara kunna gråta utan anledning , minns jag så väl varflr jag tröttnade. Men det är skönt att se och känna igen. Ett tag.

Arg, Rädd, Besviken. Detta inlägg bör tas bort.

Ca 19:11    lördag den 7 maj 2016

 

Varför är du så arg?

 

Blickarna, jag vågar knappt möta dom. Arga, besvikna, liksom vill jaga iväg mig. Som en hungrig varulv som försöker försvara sin mat. Medan jag kryper iväg som en liten ynklig hund i ett hörn och gömmer mig bakom en kudde. Jag ville ju bara ha en kram, var det så farligt? Vad gör jag för fel?

 

Det är väl hela min existens. Jag klarar inte av det här längre. Jag får väl skylla mig själv att jag gav mig in i det. Jag visste ju i och för sig ändå ifrån början att det var fel. Helt fel. Huvudet och kroppen sa nej. Så vad var det att tvivla på?!

 

Rösten som säger att jag ska åka hem. Armarna som inte tar emot mig när jag kommer nära. Varför lyssnar jag bara inte. Vad är det för fel på mig? Jag känner ju sådan avsky och skam i kroppen när jag bara tänker på det. Vad jag utsätter mig själv för. Varför drar jag inte bara därifrån. Jag vill väl inte åka därifrån i förnekelse, i vetskapen om att mitt sällskap längre är uppskattat. Alla vill väl vara den där hen, hen som måste slita sig ur hens armar för att komma därifrån. Det är bara fantasier, finns det ens? Vad håller jag på med. Jag måste ifrån detta påhitt. Nu.

 

Jag känner mig som en hundvalp. Som får för lite bekräftelse när den gjort rätt. Allt för mycket skit när den gjort fel. När jag gjort någonting fel påpekar ett djävulskt leende att jag måste ju få hämnd för det jag gjort förstår jag väl? Har det något med det rött lysande emblemet på armen att göra? Förespråkar dom det? Hämnd? Om jag gjort fel galopperar det såklart det något tillbaks och slår mig i ansiktet. Istället för att snällt diskutera om jag lärde mig något på detta och hur vi skulle kunna göra annorlunda om något liknande skulle inträffa i framtiden.

 

Nope. Här fräser katten. Håren reser sig, slänger lite med svansen, vänder på klacken och visar med hela kroppen att jag minsann gjort fel. Lämnar mig i skamvrån.

 

Åk hem.

 

Rör mig inte.

 

Idioten jag, vill inte. Jag är svag. Varför. Jag vågar väl inte tänka efter allt för noga. Fantiserar om något som inte finns. Man lämnar aldrig röran utan att ha städat upp efter sig? Gillar väl inte att lämna saker ofixade, ouppklarade. Jag vill veta vad jag har gjort för fel. Det är svårt att hejda min impulser. Jag hatar att bli straffad för det. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill sätta mig ned på golvet och bara låta tårarna flöda. Men det hade känts för mesigt. Som om jag bara hade tiggt uppmärksamhet. Det kanske hade vart som att vifta med en röd flagga framför en tjur? Vad vet jag. Man kan ju aldrig veta vad som kommer att hända. Bästa jag sitter i ett hörn och försöker vara tyst. Kanske erbjuder en broccoli? Eller det kanske också är fel tillfälle för det. Bäst jag försöker vara tyst. Bara ser söt ut.

 

 

Jag vill ha uppmärksamhet, det är väl därför jag fortsätter att åka tillbaks. Få någon form av kärlek. För det får jag inte i mitt liv. Nu när katten min är utkörd till skogen också. Sorligt men sant.

 

Detta är inte kärlek jag vet.

 

Men om jag skulle sluta åka dit. Då skulle jag bara ligga ensam i min säng och tänka på ensliga isolerad liv. Då låter ju sällskap helt klart bättre.

 

Även fast det kanske förstör mig ifrån insidan. Att det gör mig rädd, att jag inte vet om gör att jag hellre klättrar upp balkongvägen för att slippa ångesten i trapphuset för att inte veta om dörren öppnas eller inte. Att jag blivit ännu osäkrare på att prata i telefon. Eftersom det påpekats att jag låter efterbliven när jag är i telefonsamtal när jag haft svårt för det hela livet. Men börjat öva på det de senaste åren. Att jag sitter ännu längre i bilen innan jag går till jobbet, för jag vet inte om jag kommer få en utskällning, för jag vet inte vad folk har sagt tycker om mig, eller det arbete jag gjort, om jag kommer få skäll eller inte. Osv. Osv osv.

 

Tycker jag seriöst att detta är värt det istället för att vara ensam? Jag vet inte vad som händer om jag börjar vara ensam, igen. Jo jag skulle kunna vara med mina vänner. Men dom vill inte vara med mig, för lämnade dom. För någon annan. Som har gjort mig rädd. Räddare än vad jag var innan.

 

Men det är okej. Det är inte så illa som det låter. Med hat kommer kärlek. Jag har blivit modig. Jag har fått lära mig så mycket. Hur det är att vara intim med en annan människa. Hur det är att leva så nära inpå varandra nästan tjugofyra timmar om dygnet.

 

Hur två människor liksom vill prata fast ändå inte.  När man liksom tar steget och träffas ändå. Allt är bra fast ändå inte. Man har ändå en ond-oro-känsla om det hela. Att man borde dra sig ur, innan det är för sent. Så tänker man ändå att man bara lever en gång.

 

Hur jag som person interagerar ihop med en annan människa, hur jag kan gå för långt lätt osv. Att jag verkligen måste tänka efter och passa mig. Verkligen sätta gränser för folks privatliv. Osv. Hålla mitt avstånd. Jag lär mig jag med.

 

Hur man märker när folk tänker med sina små huvuden och med sina stora huvuden.

 

Detta börjar kännas lite som ett avskedsbrev. Jag vill tacka blablablabla. Pfft. Nope, det hade jag i alla fall inte planerat att det skulle vara.

 

Ena sidan så vill jag skada djupt med detta. Skära in i sidan mellan revbenen, med oslipat och trubbigt. Trycka, lirka, halskuva in. Långsamt. Hälla på lite sprit. Det behöver ju inte bli infekterat. Så ångesten som jag har känt också kan speglas.

 

Och andra sidan så vill jag inte alls visa detta. Jag vill bara sluta, helt. Lida i tystnad. För mitt lidande skall icke behöva gå ut över någon annan. För det är ingen annan som bryr sig på riktigt. Så många som jag har börjat säga öppet till att inte jag mår bra. För att jag vill ha hjälp. Så många, de flesta som inte lyssnar. Då är det lika bra att låsa in sig hemma. I det fina vädret. Då kanske någon fattar att man inte är lat. Utan att något är fel. Jag mår inte bra. Jag vill inte mer. Jag vill ingenting. Jag vill att någon kommer och räddar mig. För jag orkar inte själv. Betyder det att jag är lat?

 

Men det gör ju så ont. Jag är trött på att allt ska göra så ont. Och att det ska vara så ensamt. Alla andras blickar, alla andras känslor. Varför måste jag känna allt alla andra känner?! Räcker det inte med mitt egna?!

 

Jag stänger in mig.

 

Jag håller mig inte till ämnet.

 

Jag bara gråter och tycker synd om mig själv. Men det är väl rätt åt mig. Kör snabbt och vårdslöst gör jag också. Inte fan dör jag för det. Inte ens en olycka så jag hamnar på sjukhus kan jag vara med om. Inte ens kan polisen stanna mig så jag kan få gråta och skrika att dom kan köra mig någonstans.

 

Inte ens halva livet när man försöket gråta på natten har någon i huset hört en. Eller så har de ignorerat mig. Vägg i vägg. Kanske därför det gör extra ont? När jag blir iväg knuffad. För när jag försökte prata med mamma så gick hon. När jag inte kunde sova och gick in till mamma och pappa så tyckte dom bara att det var jobbigt. Äh, nu skyller jag bara ifrån mig igen.

 

Jag är väl bara lat.

 

Jag får väl gå och jobba. Gråta ut. Ha ont ett tag till. Vara ensam. Stå ut med att hata allt och alla. Aldrig få uppleva kärlek, av något slag.

 

Gett presenter till de flesta av mina vänner, i alla år. Tror jag fick min första present förra året. No hate. Jag älskar dom, jag är väl närmare dom än vad dom är mig. Jag är den flamsiga clownen som älskar att ge. Som bara är där.

 

Trodde verkligen at texten kunde bli bra idag, kanske ge någon mening. Men nope. Jag bara gråter. Och har ont. Tårarna är varma. Ljumna. Känns som piss, usch. Jag är äcklig. Luktar även sur grädde, vi hade krig förut med grädde. Jag kan verkligen inte samla tankarna. Inte hålla dem på en sak. Det tror jag verkligen är tabletternas fel. Jag har blivit så mycket mer efterbliven.

 

Om jag skulle äta lite choklad för att bli glad? Men vad tjänar det till egentligen? Då blir jag ju bara tjock. Jag är ju ändå nere på 54 nu. Och ingen säger att jag är vacker. Ingen säger något positivt alls. Alltså är jag misslyckad. Jag måste trycka ur folk saker. Jag behöver en hund. Jag behöver någon, något som uppskattar mig. JAG BEHÖVER POSITIV UPPMÄRKAMHET.

 

Jag vill inte vara här mer. Jag vill verkligen inte det. Det är bara massa som påminner mig om mycket fel jag gör om allt jag har glömt göra. Om att jag inte umgås med dom längre.

 

20:28

AMEN HUR FAN TROR DOM DET FÅR MIG ATT KÄNNA DÅ. Vet dom hur många jag ska hålla kontakten med?!

.

20:29

.

Det är inte bra. Nu. Inte alls.

.

Jag ska inte göra något dumt. Inte ens katten har jag. Jag måste dra mig till jobbet om 1 timma och 10 minuter annars får jag ännu mer skit . jag vill verkligen inte ha det. Men jag bara gråter.

”get your shit togehter little girl, u can not cry forever little girl”

.

MEN VA FAN SKA JAG GÖRA DÅ. Be strong they said. Det kommer att löna sig they said?

NO.

.

Livet är inte kul. Jag får bara mer skit dag för dag. ”Du är rolig” .

OKEJ. Det vet jag väl. ”Du gör mig glad” det vet jag väl.

JAG VILL HA NÅGON SOM GÖR MIG GLAD. Som drar mig upp ur sängen. Som kramar mig som inte släpper mig.  Som ärligt säger att allt inte kommer bli bra. För det vet jag att det inte kommer bli. Men det kanske kommer bli bättre

 

JAG VILL INTE HA DET SÅHÄR MER

 

Alla säger jag gör fel. Hur jag än gör. Jag vill ha en bok ” såhär gör du rätt.”

Så kan jag skriva den. ”det går inte”.  Jag kommer alltså fortsätta göra fel hela mitt liv.

Jag vill inte mer.

.

Två timmar sen var en ny dröm om sydamerika sann.

.

Nu har jag inga drömmar.

Kanske en kram. Av någon som inte vill släppa. Av någon som jag accepterar. Av någon som inte kommer bli besviken på mig fast jag kommer svika den trots jag lovar den saker 1000 gånger. Eftresom jag är en dålig människa som knappt finns. Om jag ens finns mycket längre.

.

20:37

Jag ska inte göra något dumt. Eller varför?! Vad fan tjänar jag på att inte göra något dumt

.

Kommer inte på något

.

Alla i min omgvinng är redan så pass besvikna på mig så det spelar väl ingen roll

,

Jag vill inte vara den som gör något dumt pga av uppmärksamhet. Fast ändå vill jag det. Jag vill bara ta några extra för att slippa känna. Bara sväva iväg.

,

Nej då skulle folk bli arga. Och jag vill inte det.

Någonstans finns ändå en strävan efter att existera. Det vet jag. Jag måste hitta den viljan.

 

Datorn. Påminner om 6 % batteri. Måste fortsätta skriva. Vad ska jag annars göra.

.

Fortsätta andas.

.

#spara.

 

20:48

And i’m back.

Snuvig och jävlig. Spottat i tallriken bredvid mig. För strupen tätna. Kom upp fradga? Fluffigt spott. Snoret rinner, om jag andas genom näsan tror jag det blir bubblor.  Jag känner så starkt behov av att skriva. Men jag liksom vågar inte. Detta är nog varför. För jag mår skit och inte vet hur långt det går. Jag kanske hetsar upp mig själv. Jag menar vad hände nästan nyss. Nu har jag lugnat ned mig lite. Jag ser inte lika suddig, tolkas på alla sätt.

 

Jag skrev till fel person.  VARFÖR. Jag skulle ju klarat av det själv.

Och andra sidan, skulle ju vara sorligt om jag låg död på golvet och ingen hittade mig.

 

Andas. Inte hetsa upp mig själv igen.

. andas .

 

Helvete, nu rann det snor ned på filten.

.

Det var nog jävligt tur att datorn dog. Seriöst. Annars vet jag inte vad som kunde hända. Nej nu måste jag samla mig igen och hålla tillbaks tårarna.

Andas.

.

Snabb dusch,  inte lukta usch, stå högt i kurs. Fixa mig.

Jobbet vänta och sätta på maskan. SO FAB.

.

Andas.

.

MEN JAG VILL INTE,

Jag måste.

.

Inatt vet jag vem jag kommer ringa, och vilja till. Jag vill inte vara ensam. Jag vill ha kramar. Tigga kärlek, närhet.

.

Fan.

.

En sak i tagaet. Duschen är farlig. Vågar jag publicera detta? Äshh. Vem ska läsa.

.

Hmm

, andas.

Blomman i fönstret, bladet rörde sig nyss. Weird.  Jag har inte ens tatt något. Som jag inte ska.

 

Hmm.

 

.

Back to reality.

 

19:11-20:58

 

Lite skrivande, mycket tänkande.

 

Lite gammal poesi

Nej nu är klockan fem, dags att dra hem.
Till sömnens värld, där slåss ingen med svärd.
Där kan jag finna ro. Det är där jag vill bo!
När jag sover är det inget som stör. Inga galningar som förstör.

den 13:e januari 2015. 05:00 .  i en konversation med en grabb skrev detta.

Hur förklarar man för någon att man inte mår bra?

23:59 2016-05-02 natten till tisdag

 

Hur förklarar man för någon att man inte mår bra?

 

Skriver man en a4 och kör upp i deras ansikte? Det känns ju lite werid? Right?… Men när man liksom inte vågar prata. Och känner liksom trängd. Va fan ska man göra då. Jag är väl uppenbarligen dålig på att formulera mig hur jag än gör. Misslyckas med det mesta jag gör. Känns det som. Eller det känns som om någon påminner mig om det i alla fall.

 

Någon nämnde att det verkar som om jag mår bättre nu? Pfft, jag vet helt ärligt inte. Jag bara är. Om ens det. Existerar jag gör. Eftersom det känns när jag vaxar benen, det är en skön känsla. Av lättnad. Det påminner mig om att jag lever. Något i mig säger till mig att jag borde göra det oftare, något i mig liksom släpper. Jag känner mig lättare och fri, avslappnad. Det är en skön smärta. Som när man nopprar ögon bryn. Eller biter sig i handen när man är stressad. Eller dunkar huvudet i något när man gjort något dumt. Nej, jag njuter inte av smärta.

 

Jag gör inget av detta frivilligt, fast det är ju liksom inte tvångstankar heller? Det liksom bara blir. Liksom nej nu måste jag verkligen vaxa benen. Oj vad skönt det var. Inte så att jag går och längtar efter smärtan. Osv.

 

Jag vet inte. Jag är ovetande. Vill inte känna mig vid något av det jag gör. Eller erkänna något av det jag gjort. Vem är jag? Vem är den där som gjorde det? Pfft, var det jag? Ehh nej? Har jag skrivit detta? Njaaa, jag överdrev nog. Eller gjorde jag verkligen det?….

 

”Sanningen är, jag har änte gjort något”.

 

Åter till sak. Hur mår jag? Mår jag ens?

 

Jag vet inte. Jag vill inte känna efter. Ärligt. När jag tänker på det känner jag att det vattnas i ögonen. Jag vill inte. Jag vill inte tänka. Jag vill inte känna. Jag är trött på det. Jag är trött på att alla meningar skall börja på jag. Jag är trött på alla frågor. Hur mår du. Jag är trött på att ljuga om hur man mår. Men det är så det fungerar och det måste man acceptera. Le och nicka.

 

Jag har sedan länge accepterat att jag inte passar in. Men jag spricker. Det funkar inte. Jag måste ut. Allt är för fyrkantigt. Och jag är rund. Jag bara rullar iväg. En fyrkant är rund och står still. Jag är oändlig. Håller mig inte inom normen. Vad är norm? Behöver googla för att komma ihåg allt. Blir tillrätta visad dagligen. Här skall man göra si, där skall man göra så.

 

Jag behöver ut, ut här ifrån.

 

Jag är för liten. Jag är för stor. Här är allt fyrkantigt. Jag känner mig på tok för rund.

 

Hur mår jag? `

 

Skit. Åt helvete. Hur kan jag säga så? Skäms jag inte? JO. Därför säger jag det inte. Jag skriver det. TADAAA. Hur dåligt mår jag. Ja menar jag skadar mig inte fysiskt. Om jag skadar mig psykiskt?  Kanske. Jag utsätter mig själv för saker som jag vet att jag egentligen inte borde göra. Som jag vet att jag inte mår bra av, det är svårt att sluta med något som har blivit en vana. Det vet alla.

 

Men hur dåligt mår jag egentligen? Vill jag att livet ska ta slut? ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Vad jag menar med det? Ehmmm.

 

Vill jag inte leva mer? Just nu, jo fan jag vill leva. Men jag får ångest ibland som säger till mig riktigt stupid shiet.

 

Vad den säger till mig? ”Om du tar typ 4 tabletter, det är 4×100 det borde du ju inte dö på. Fast när du höjer din dos höjer du med 25 i taget, så det kanske är bra mycket vet du. Men  du kan ju inte ta 3. Tabletter. För 3 är en dålig siffra, ett ojämnt tal. Fast ändå en magisk siffra. Och 2 känns ändå lite mesigt. Det är ju bara dubbel dos. Hallå, vem fan tror du att du är”

 

Den kan också säga när jag kör bil hem på natten: Du är värdelös. Kör in i berget. Nu, vad väntar du på.

 

Fortsätta så. Gång på gång.

 

Jag började sova hos vänner ett tag. Och sluta köra bil på natten, då det var värst. Så körde jag en natt.  Oj, hade liksom glömt hur illa det var. Shiiiet. Man vänjer sig verkligen. Brrrr dessa läskiga demoner som kan finnas inne i en människa. Scary shit.

 

Så är det ju detta med akut psyk också. Det borde ju änna vara det ”bästa alternativet”. De borde ju ha allt under kontroll. Enligt rykten, så när man kommer innanför dörrarna så får man inte vända. När jag går in där, ta mina fyra tabletter, sätta mig i väntrummet, tjilla och känna ruset komma. Och bara njuuuuta. Hoppas att man inte bara mår illa. Utan att man blir lite lagom väck och sömnig också. Att man får en skön säng och kan fly verkligheten ett tag. Får rätt pillz, medz. Som staten vill att man ska ha. Så att man blir en sån där fella som klarar av att hålla sig ”inom normen.

 

FACK DAT SHIIIET.

 

Eller så står jag ut. Fast det knappt går. Alla dessa timmar i bilen. Bara sitta. Sittra. Inte veta ut eller in. Vart jag ska. Vad jag ska ta mig till. Vem jag ska höra av mig till. Vad jag vill.

 

Skriker, skriver. Kommer inget ljud, kommer ingen text. Japp allt saknar kontext.

 

Inte åka in, inte åka in, inte åka in. Gör inget dumt, du är stark. JAG ÄR STARK. Vad ska alla andra säga. Vad skulle jag säga till alla andra. Vad skulle jag säga till mina chefer?! Skulle kunna ljuga för så många. Men vissa skulle jag behöva erkänna för. NEJ , måste , måste , sitta, kvar, i , bilen, andas, andas, snart , över.

 

Allt för ofta upprepas ovan.

 

Vad tror jag löser sig med ett vänt rum på sjukhus? Ett väntrum? En sjukhus säng? Journaler? Vita rockar? Mer droger och diagnoser?

 

Så mycket åsikter. Jag vet inte vad jag vill. Jag ändrar mig.

 

FACK DAT SHIIIET.

 

En vis vän försökte få mig på andra tankar. Sydamerika. Hitta sig själv. Sluta på alla pillz, medz till dess. Jag har blivit järntvättad. Men jag mår ju bättre av dom? Eller? Gör jag det? Jag vet ju faktiskt inte. Jag vaknar och somnar. Iaf. Om man skulle prova vara sig själv en sommar. Som hon sa, utan allt. Våga.

 

Go all crazy.

 

Jag överlever nog ett tag till. Eller? Det värsta som kan hända är ju att jag försöker. Och jag kommer ju inte lyckas. För så dum är jag inte. Och då får jag ju en paus. Och det är ju inte så illa det heller. Sova i en säng och vara övervakad. Tjill. Drogad under bevakning yao.

 

Nej. Så får jag inte skriva. Nej.

 

Fy på mig.

 

Fast detta är ju mina ord? Eller? Jag vet faktiskt inte mycket längre. Mer än att tårarna rinner. Och att jag inte vet vem jag är. Eller vem jag varit. Mer än att jag alltid strävat efter att passa in i ett Sverige som inte vet vilket landet ens själva är.

 

POK mvh osv