Du skadar, blåögde faan.

Du skadar, blåögde faan.

Du klagar på att jag inte städar inne i sovrummet. Du påpekar rart även hur jag säger att jag inte gillar oordning men att jag ändå fortsätter att stöka ner. MEN, så går du övergränsen. Totalt. Det sjuka är att du inte ens förstår det själv. Du bara sitter där som ett fån och inte förstår att jag reagerar som jag gör. Men, du känner ju inte mig.

Jo jag kan förstå att du reagerar på det stökiga kaoset som jag lever i. Men det påverkar ju främst mig. Jo vi bor ju här tillsammans, men det är ju min skit. Men det finns en gräns. Dock glömmer jag ju av det viktigaste av allt, som gör att jag inte kan döma dig. Du känner ju inte mig.

Det som väcker hat i mig är att du börjar diskutera barn. Herregud, jag är inte så gammal än! Jag blir ju vettskrämd så fort jag hör det ordet. Nästan oavsett vilket sammanhang. I och för sig har det blivit lättare nu på senare dagar, men förr. Då kunde ja verkligen rysa av avsky. Jag äcklades av barn, de skrämde mig. Detta skämdes jag innerlig för och det gör jag än idag. Som tur är börjar jag smått ta tag i mina problem. Jag jobbar ju till och med inom barnomsorgen titt som tätt. Det kallar jag framgång. Även fast jag är rädd. Jag vet ju inte hur man gör, men personalen och ungarna verkar gilla mig. Jag ska väl inte bli upprörd egentligen, bara för du nämner ett ord som jag upplever skrämmande. Du känner ju inte mig

Det du sa, som gjorde så ont. Det ärrade djup in i själen. Löd ungefär som följande: ” Om du lever så här stökigt när du blir äldre och har familj och barn. Om jag eller någon får se det, då tar jag eller socialen dina barn”.  Du kan inte veta någonting om min framtid. Du kanske inte ens finns med i den?!  Snälla tänk innan du pratar, men vad vet du. Du känner ju inte mig

Barn är ett så otroligt känsligt ämne för mig. Jag borde ju berättat detta för dig, men jag vågar ju inte. Eftersom du känner ju inte mig.

Så ostabil, instabil, labil som jag är just nu. Så lever jag troligtvis inte ens tills jag är 30 år. Högsta sannorlikheten är väl att jag kör ihjäl mig, så vårdslös och impulsiv som jag är. Troligvis hinner jag väl inte ens skaffa pojkvän. Inte ens ett förhållande, inte ens kommer det stå att jag har ett förhållande på facebook. Så börjar du prata om barn, du känner inte mig.

Vet du ens om jag vill ha barn? Har du ens frågat mig det? Om jag vill ha en familj? I detta nu känner jag inte att jag skulle vilja ha en man som bor med mig under samma tak. Stackars krake som skulle stå ut med mig. När jag knappt står ut med mig själv. Och om vi skulle haft barn också?! Miniatyrer av mig?! Stackars små ungjävlar. Kallade jag nyss mina eventuellt framtida barn, som jag inte vill skall komma till världen, för jävlar?! Ni ser vilken misslyckad moder. Stackars arma barn. Då skulle väl deras huvuden och tankar vara lika destruktiva som mina. Jag vill inte föra fler miserabla olyckliga människor till jorden. Då adopterar jag hellre ett lyckligt negerbarn. Om ens det. Du känner inte mig.

  1. Om nu någonting skulle gå snett och jag skulle få barn. Eller jag råkar tro att jag är lycklig. Vilket jag antagligen inte är. Det är väl bara en fas. Så småningom blir det allt dåligt igen. Hur skulle jag hantera dessa stackars små liven?! Hur skulle jag göra för att inte slå dem?! Hör på mig. Jag är en ond människa. Jag borde inte få finnas på denna jord. Du känner inte mig!

Jag slår ju till och med mina närmsta kompisar när jag blir upprörd. Jag tycker ju bara att det är på skoj. Men det kanske inte de gör. Om de säger att de gjort någonting riktigt dumt, kan det hända att jag slår till dem på armen. Men jag har ju så svårt att hantera mina känslor. Det är hemskt att jag slår mina vänner även om det är på skoj. Ibland frågar jag faktiskt om jag får slå dem. Skriker på dem gör jag väl dagligen. Tänk då på mina stackars barn?! Eller på min man?! Hugedamig. Du känner inte mig…

Vi får väl hoppas att något mirakulöst händer. Eller va vänta?! Fick jag ett inslag av hopp?! NEJ. Jag vill inte ha avla min avkomma. Stackars krake. Du känner inte mig.

Förresten du där, du som gjorde mig så ledsen när du tog upp barn. Vet du ens varför du finns kvar i mitt liv? Vet du vad den största anledningen till att jag inte sa upp kontakten till dig är? Lite sorligt när man tänker efter. Speciellt i detta sammanhang. För det var Du, som uppfostrade mig och min bror, mamma. Och trots allt, så tyckte jag att du gjorde ett helt OK jobb. Vi hade kunnat bli mycket, mycket värre.  Samt vill jag, eller jag ville att du skulle få träffa mina barn. Dina barnbarn och avlasta mig, när inte jag skulle orka. Men nu ser ju allt mörkt ut. Och här bor vi under samma tak. Trots att du inte känner mig.

Du känner inte mig. Och tur är väl det. För om du läste det här mamma. Då  vet jag inte vad du hade gjort.

Så som det ser ut nu dock, så kommer aldrig du att få den chansen tyvärr. Du känner inte mig och det kommer att förbli så. Sorligt nog. Vi hörs väl.

Vem vet, plötsligt kanske det vänder ändå. Det kanske kommer någon annan som kommer göra allt för att vilja lära känna mig. Någon som kommer tillbaks hur mycket jag än försöker stöta bort? Arma stackare. Han har ingen aning om vilket monster han har valt att vilja lära känna.