Djävla

aaJag älskar det. Men jag vet att jag inte borde. Varför är det så med det mesta som man tycker om? Man vill och gör, men inser att det egentligen inte är det bästa för en. Man vill tillfredsställa det där behovet. Den där känslan som draaaar i en. Som säger att: Du vill, du ska!

Det kanske är djävulens fel, möjligtvis är det den som säger till en att göra allt det där, som man vet att man inte borde göra?

Den där nedrans djävulen. Den sitter liksom inte bara där. Den hoppar, studsar och drar. Medan den blyga ängeln knappt visar att den existerar. Dom säger att dom är kompisar och aldrig blir ovänner. Dock tror jag helt klart att dom ljuger. Djävulen är elak. Den vill ta all plats, synas höras och ta all mat och energi. Medan ängeln liksom hamnar i bakgrunden och kanske försöker räcka upp handen då och då. När ängeln väl får en syl i vädret så stammar, hasplar den ur sig någonting, tyst och lågmält. Utan något vidare underlag för sina svaga argument.

Då ser ju självklart djävulen sin stora chans och pratar bort den stackars ängeln. När djävulen liksom riktigt är på topp. Då kan man liksom nästan ana hur det lyser rött runt den treuddsliknande svansen. Och det nästan kommer blixtar från dom små hornen i pannan. Hela den utstrålar en form av lycklig ilska. Man kan säga att djävulen hånler stort, ett stort ironiskt hånflin. Som är grundat på både svartsjuka och avundsjuka. Som om att den lyckats med sin planerade hämnd.

Ändå samtidigt speglar djävulen en ilska, ett hat, en irritation, bakom den kan man liksom ana ett svart moln. Dock kan man inte riktigt veta vad det där molnet bär på, om det är regn, åska, hagel, snö eller storm. Likaså vet man att man ändå behöver förbereda sig för det värsta.

Ibland går det helt enkelt inte att stå emot djävulen och alla des verktyg. Oavsett om den använder sig av moln, väder, svartsjuka, avundsjuka, hat, ilska, irritation. Troligtvis kanske inte ens herren Gud alltid kan veta exakt vad den har i baktanke, med den oljesmorda planen.

Som sades, så går det inte alltid att stoppa djävulens planer. Å andra sidan kan man försöka att förbereda sig så gått det går, utefter förutsättningarna. Om man anar ett moln, kan man packa ned kläder efter väder. Paraply, regnrock, halsduk, vantar, mössa, värmeljus, ficklampa, färdkost.

Det går, det är möjligt att anpassa sig. Man får inte glömma att ängeln fortfarande finns kvar där någonstans. Det är ju trots allt den som ger dig tipsen om att du inte skall ge upp. Det är den som påminner dig om allt det där som faktiskt inte är negativt.

Även ängeln finns ju alltid där i bakgrunden någonstans, ack i bakgrunden ibland. Men man får icke glömma bort den. Den kanske dock sitter i hörnet, ljuset av den guldglänsande glorian kanske inte är lika starkt. Dennes vita klädnad kanske är smutsig och någon lös tråd kan anas. De fjäderprydda vingarna kanske djävulen har dragit bort fjädrar ifrån. Trots allt finns den alltid kvar.

Vart är det dessa håller hus någonstans då? Somliga anser att änglar finns i himlen och djävular i helvetet. Andra tycker att de endast finns i sagorna och på film. Dock kommer jag att erkänna var jag faktiskt vet att dom finns någonstans, just i detta nu.  Men jag kanske inte ser dom fysiskt, sannorlikheten att ni skulle se dom är ju då ännu mindre. Ändå känner jag dom.

Jo, dom sitter på mina axlar, dom har var sin.

Konstigt och idiotiskt kan tyckas. En del säger väl att jag borde spärras in på dårhus. Det har jag också tyckt under vissa perioder. MEN jag har ju lärt mig leva med dom. Trots att dom pratar i mun på varandra. Drar i mina öron och skriker in i hörselgången och ibland bedövar min hjärna från omvärlden.

Alla dessa röster man måste lyssna till, djävulens, ängelns, ens egna tankar och vilja. Samtidigt som människorna i ens närhet pratar, bilen man körs motor, nyheterna på radion, samt lyssna om man får någon avisering på mobiltelefonen. Även spana på himlen om några mörka moln bildas, fundera på när man åt sist och om man är sugen på något nytt käk, hålla rätt fil i rondellen, köra ur rondellen utan att köra på någon annan bil, även bromsa om någon vill gå över övergångsstället.

Då kanske det inte är så konstigt att man ryter till ibland? Skriker, gråter, sparkar, slår. Man orkar inte allt oväsen. Man jonglerar alltid många bollar i luften, samtidigt som man går fram och tillbaks på en tunn silkeslina.

Ovan kan spegla min vardag. Den eviga striden sinsemellan djävulen och ängeln. Rätt och fel. När dom pratar i munnen på varandra är det ju inte alltid så lätt att veta vem som säger vad? Vad är det som ängeln egentligen försöker berätta för mig, det som verkligen är rätt och bra för mig? Det som jag borde göra och som verkligen är bra för mig. Och det jag mår bra utav.

Så många viljor, så många röster som lägger sig i och vill vara med att bestämma. Djävulen, ängeln, ja alla mina jag. Även mina medmänniskor runt omkring mig vill få en syl i vädret.

Jag försöker lyssna, men ibland orkar man inte och bara gör. Oftast blir det fel, men hur skall man göra för att alltid orka lyssna och överväga det bästa alternativet?

Lever gör jag och jag kommer alltid att överleva, så länge det är möjligt oavsett vad något, någon säger till mig. Varje dag är en kamp. Somliga dagar vinner JAG kampen enkelt. Andra dagar är det på håret, men JAG lyckas ändå alltid övervinna det sämsta.

Nu kallar verkligheten på mig. Av alla val jag hade idag, hoppas jag att det val jag hittills gjort, kommer gynna mig och ge mig fler fördelar och nackdelar. Dags att duscha och möta kvällens händelser.

 

Splittrade tankar med dåligt sammanhang

2015-08-27.    kl 12:46

Först var det varmt svettigt och kvävet. Omgivningen är stressad och en typisk svensk känsla sprider sig.S

Jag är nervös.

Nu regnar det, personligen tycker jag att det är mysigt. Smattret på rutorna förmedlar en utflykt eller en deprimerande scen i en film.Det klassiska, en person litar huvudet emot fönstret och surrar ut i naturen, ofta med headset. Så börjar en inlevelseriksång spelas lågt sen högre. Så lever man sig in och tror man hör personens alla tankar.

Film, verklighet, först tror man att skillnaden är gigantisk. Sen kollar man på filmen och tänker att det är inte så stor skillnad ändå. Fram och tillbaks med allt.

Jag känner inget sammanhang, till så mycket. I detta nu. Mina tankar är splittrade och gå är fortfarande nervös.

Sjukhuset väntar idag och även om fyra dagar. Om fyra dagar  det. Även  om det kommer ta längre tid, mycket längre tid. Ege ta.igen.fast för mig känns det sompm allt händer idag. Om några timmar. Jag vill inte samtidigt som jag lvill. Jag måste. Fast nej, det finns ju inga måsten. Andas. Andas. Ingen panikångestattattack.

Du sitter på en buss utan social fobi. Skärp dig

Vi karade tullen också. Eller a, mag och dom nio som sitter närmast mig. De a dra vågade jag inte lägga för mycket märke till.

Texten på plattan har jag gott liten, den är läsbt för mig, och för andra med mycket god syn. Men så upptäcker jag ju att plattan förhandsgranskar alla ord .s så det hår att läsa ungt tiden jag skri er om nån är kvick. Inte för att det bordedspela någon roll. Jag vill ju att folk SKA veta. Samtidigt som inte.

Börjar bli trött på djävulen och ängeln som sitter på varsin av mina axlar. Älskar att autocorrect försökte få djävulen till fjärilen….. det är väl skönt att ha en apparat som försöker få mig positiv.

Idag hänger inte texten ihop alls. Det gör ingenting? Vem bryr sig? Kanske jag om några timmar. Men jag får la skylla mig själv. Jag r vara splittrad ibland om jag vill..

Så händer det ju STT jag mbehöver bokstäverna orden, viskandes för tt stava rätt.

Ändra tankarna, lägg en kudde underängeln som sitter på axeln.

Åh fy fån, en äcklig , vidrig lukt hittat till min näsa. Jag mår illa. Det vänder sig i mage . Dt luktar efterfest och bakfulla. Gammal multivitamindryck med inbokad gränden. Andas. Nu försvann det.

Nämnde jag att jag klarade tullen? Jo det gjorde jag nog, med har n stark känsla av att jag inte är den gladaste dör det, här på bussen. Somliga borde verkligen lära sig att hantera sin nervositet och smuggling bättr. Eftersom jag som medpassagerare och säteskompanjon genomskådar det. Chansen finns att han ser vad jag skriver. Och? Jag är ju bqrq n hjälp på traven. Att ha keps och luva kaaaanske inte räddar en. Utan snarare förvärrar situationen. Samt att innan tullen pilla med väskan och gömma den extra. Sjå.världen är ju som den är.

Borde jag tipsa honom omhur han blir bättre? Eller bidrar jag till ökad kriminalitet då?

Snart framme. Är det bra eller dåligt att tuggummibehållaren låter  som en amerikansk pillerburk?

Djupa andetqk.

Jag gillar att färdas.

Dock inte inte avresa och ankomst.

Hur skall jag bete mig sen?

Undra hur många som ska av på samma stopp som mig.

Hoppas ingen äter nötter på bussen.

Mitt vatten är äckligt, jag är törstig. Är vi framme snart?

 

Som vanligt, det löser sig

Det löser sig, som vanligt.

Som vanligt, så löser det sig.

Såååå atteee.

Kanske en högre kraft som vill att det ska gå bra för mig? Eller så kanske jag helt enkelt lyckas göra lagom tillräckligt stora intryck på min omgivning?

Hur som helst. Att helt plötsligt har någon annan hjälpt mig att hitta en väg ut från mörkert och min fina isolering. Jag vill egentligen vara kvar inne, men när jag får spännande prövningar som livet bara lägger framför mig, utan att jag knappt behöver anstränga sig. Då är det bara att tacka och bocka!

Saken är väl den, att jag visade framfötterna när jag gjorde en sällskap kollega medan jag inväntade att mitt arbetspass skulle börja. Så såg jag hur stressade några andra knegande jobbande människor var, runt omkring oss. Jag var ju ändå bekant med dom samt deras arbetsuppgifter. Så jag frågade om dom behövde hjälp. Eftersom jag ändå var uttråkad och vill hjälpa dom på samma gång. Dom tackade snabbt ja och jag tog av mig mitt företags logotyp och började arbeta för dom, i ca 20 min då jag var tvungen att  bege mig till mitt arbete.

Jag satte upp håret i en låg slarvig bulle, jag hade helt okej kläder för uppgiften, jag kunde dock haft mycket bättre…. Klackskor kanske inte vart det bästa alternativet. Men gästerna verkade tycka om det. Dom log och bemötte mig bra. Fick bra respons av alla. Jag blev till och med erbjuden att provjobba kommande dag, både där och på deras andra ställe. Ivrig och lycklig, tackade jag blint ja…..

Senare när några timmar gått vart jag inte alls lika sugen. Speciellt inte när jag sovit på saken. Jag fick en överlägsen känsla som spred sig min kropp. Jag förstår ju inte för än i efterhand när den kommer. Då tror jag mig vara något. Efter ett tag skäms jag. Grandiositeten säger att jag inte skall låta mig hunsas hit och tid. Att jag är en värdefull tillgång och att man borde anstränga sig mer för att få ha mig som sin anställd. Jag skall vara och är ett kap! Tror jag för tillfället….

Alltså slutade med att jag för det första sov för länge. Men jag hade hunnit. Jag kände hur sängen sade till mig att jag sku

 

2015-09-25    kl 04:08

 

Vet inte riktigt vad som hände sen

 

**ERROR**707….

*återupptar skrivningen i ett worddokument, pga att ”datorn” ber mig att sova genom att säga att jag skall skriva i något förbaskat lösenord som jag självklart glömt av *

Det löser sig

Hum. Jag somnar om . Ytterligare, jag stuntar både i arbete , vänner , väder och diverse andra plikter. Även andra saker som stod på agendan, om jag hade någon dvs.

Det löser sig

Men  shi fick jag. Salt i såren. Jag lyckas lösa att jag får arbeta med min favorit kollega. Samt att jag byter arbetsplats så att chanserna minskade att jag skulle stöta på han som löst grovjobbet som jag struntade i. jag hörde inte ens av mig att jag inte skulle komma, inte ens en lam ursäkt. Att jag hade mage till det, skamligt .

Det löser sig

Juste, salt på såren. Sista halvtimmen på jobbet kommer Han in. Både jag och han låtsas som ingenting och fullföljer våra tänkta ”roller” med en stämning överkryddad med ingrediensen pinsamhet.

Det löser sig.

Lite random får jag reda på att vi skall få nya medarbetare på en utav mina arbetsplatser. Så jag hör av mig till chefen att jag gärna hjälper till, med att hålla kurstillfällem osv! Som jag ändå gjort tidigare liksom.

Det löser sig

Hon svarar rätt snabbt och säger att jag kan börja hjälpa henne om några dagar. Jag får även ansvara och hålla i utbildningspass helt själv. Samt frågor hon mig, om jag kan tänka mig att ha schematelefonen ungefär en helg i månaden.

Detta innebär att jag nu liksom tvingas skaffa mobiltelefon, (för chefen liksom så det…)

Det löser sig

Fick även tillfälle, eller jag och en gammal nära vän tog oss än att umgås. Det stärkte oss båda. Hennes mamma tycker tydligen om mig mycket och ger mig mycket andra arbeten och beundrar mig.

Det löser sig

Även en annan arbetsplats hade hört av sig, till min moder och undrat hur jag var tillgänglig för arbete under hösten.

DET LÖSER SIG

2015-08-25.    04:22

Pok Mvh osv.

Glada flickan