Klättra uppåt, fall nedå

 

Stå på dina egna ben. Bygg din egen styrka. För att nå dina mål måste du först ta steget. Anta tävlingen. Man lär sig. När du faller kommer det inte alltid finnas någon där..Det finns perioder då fallet inte tar slut på långa vägar. När du till slut når den djupa botten på fallet så kanske det inte finns någonting kvar, av något. 

Alltså måste du sträva. Sträva efter strävan att vilja, att kunna, att genomföra och sedan förmågan att framföra. 

Må du icke hamna där, där du faller oändligt in i tomheten utan slut. Må du alltid ha någonting, någon som hinner fånga dig innan det är för sent. Men vem bestämmer hur det blir? Kommer det vara nån som räddar dig? Från det hemska som finns inom dig, inom alla?  Vågen är skör, jämvikt är svårt att få med gissningar. Det går men det är klurigt. Däremot är det enklare att få vågen i harmoni med beräkningar. Som man får utav de som har mer kunskap. Ta emot lärdom utav de lärda. 

Se till att du skaffar någon som kan plocka upp dig när du ligger. Du behöver inte ha så höga krav när du själv knappt kan stå på dina egna ben. Förvänta dig då inte någon tar dig med en arm och sätter dig på sin axel. Nöj dig med den som lyssnar medan du försöker resa dig. Det räcker. 

Om du inte är någonting, förvänta dig ingenting. Om du faller kan du inte förvänta dig någon som flyger. Motsatser ger inte alltid balans. Det kan skapa mer drama och kaos än det var innan.

Men vem är du ens, som försöker få råd ifrån mig. Du är den som faller.

Men vem är ens jag, som försöker ge råd till dig. Jag är den som klättrar. 

Tillsammans kan vi bli ett. Den klättrande som inte ger upp den faller, utan istället tar nyare starkare tag.

 

 

 

Ovan är väl bara dock  bara grupplingar i strävan efter visdom och motivation. Små försök, tappra? Tveksamt. Ett litet initiativ till att finna strävan efter styrka. Jag letar djupt inom mig, djupt inne i skallen hittar jag saker jag hört och omvandlar det till mitt. Som jag bygger egna meningar av, som blir krasslig motivation till mig själv och dålig poesi för andra.

Helt Okej

Nu i några dagar så har ja liksom känt att jag mår fint. Helt okej liksom. Jag känner inte att jag vill försvinna, jag vill existera.

Jag vill. Jag vill

”Jag vill ” är ju alltid en bra början. Vem vet, snart kanske, eller snarare förhoppningsvis blir jag vill till jag ska. Men ingenting av detta behöver betyda att man mår bra eller dåligt. Ibland kanske man bara mår.

Stolt kan jag för er, framförallt för mig själv presentera att: Jag mår helt okej.

Varför? Men hur?
Dock kan jag sannerligen inte stå rakryggad när jag erkänner, det jag tror kan bidra starkt till att jag liksom mår helt okej. .

Vad har jag gjort?
Solens vackra, ljuvliga, milda strålar bidrar ofta  till mitt välmående, inbillar jag mig. Trots att jag inte tagit vara på dom. Jag har alltså legat inne i min lagom stora, tillräckligt sköna säng. Isolerad på mitt deprimerande avlånga rum. Med en skrikande, irriterande, brandgul fondvägg stirrandes på mig. Samtidigt som jag är fängslad i tvserier.

Alltså känner jag (nog troligtvis) att jag mår helt okej pga att jag flyr. Som vanligt. Dyker in i någon annans påhittade värld. Struntar i det mesta. Men ibland får jag det. Ligga stilla och ta igen. Frågan är när jag ska ta steget ut, ut i det sk verkliga livet. Inte än…. Bara liiite till.

.

Jodå, lite kontakt med omvärlden har jag allt. Men inte tillräckligt. Endast via sociala medier. Eftersom jag inte orkat fixa mitt döda simkort, min icke fungerande mobila telefon. Jo jag är lat. Jag vill inte att folk ska få mig att komma ut, tillbaks till verkligheten. Samtidigt som jag liksom lite längtar efter den sanna vännen, som kommer och släpar upp mig ur mitt ofullständiga liv och ut i ljuset.

Tyvärr så tror jag att jag inte klarar mig själv ännu, trots att jag vill tro att jag gör det. Använder mina medmänniskor till fel. Inbillar mig att de tar på sig roller som de icke må vara. Mina vänner skall icke och är inte min pojkvän, mamma,.pappa, storebror, flickvän, osv osv.

Men men, jag jobbar på det mesta. Ibland när jag orkar.

Huvudsaken just nu är ju att jag mår helt okej.

Så är ju ändå rätt glad, när jag spatserar de gator där jag ser människor jag vill glädja.

Förhoppnings så kommer väl dagen då jag tvingas ut i livet igen. För att brottas med mina sinnen och de utmaningar som kommer. För någon vis man sa väl att meningen med livet är lidande?

Men nu återgår jag till min fantasi – som är min helt godtagbara verklighet, just nu.