Glada flickan har gjort det, igen

Som tur är, så lever jag lite utan telefon igen. Det är så skönt. Jag borde göra det oftare och mer självmant, istället för att bli ”påtvingad”. Pga av min brist på disciplin.

Så mina  chefer kan inte ringa mig. Underbaaaart

Hur som haver så fick jag skit av en av mina chefer. Varför?! Joo troligtvis pga av att jag var just ”för glad”. Helvete. Alltid ska jag göra någonting fel. För arg för glad osv osv.

Får uppenbarligen inte hälsa en kollega, när jag var ledig och hon jobbade. Ja,vi skrattade under vårt möte. Så klart så ska det göra folk arga och avundsjuka.
Jag stannade väl såklart aaalldeles för länge, pga att jag körde henne till jobbet. Sen kom jag väl för tidigt, eftersom jag skulle hämta henne också. Idiotiskt av mig. Att jag vill att hon ska vara trygg.

Ni håller väl med min chef, och det är okej. Jag är så van med att ingen tar mitt parti. Det är extremt sällsynt att någon ställer sig bakom min sida. Clownen har inga känslor, den är bara glad hela tiden.

Eller så får jag bara ta åt mig. Jag får inte vara glad, lycklig och skratta. Det är inte tillåtet i dagens samhälle, Sverige. Eller ja, iaf inte nykter.

Var tusan skall jag få vara mig. Skratta, sjunga, skrika av glädje! Var någonstans?! Säg mig någon!!!!

Var man än är så får man skit för det mesta.

Folk säger va dig själv, bara döda fiskar följer strömmen.

Folk berömmer mig för min utstrålande glädje och folk kritiserar mig.
Aja , jag som alla andra måste väl lära mig att behärska mig, bete mig.

Jag kommer väl troligen sluta upp på duschgolvet många, många fler gånger i framtiden. Varför?! Jo pga att jag skäms för min existens. För jag fortsätter göra fel och göra bort mig.

Var en i mängden stick inte ut, stäva efter den sk ”normaliteten” . Som Sverige ”stolt” har byggt upp. Följa normen.

Ni har rätt, jag  har fel. Som vanligt. Så är det alltid. Jag tror att jag sakta börjar lära mig.

Be happy, it would be fun they said…..

Söndagar, jag, tankar

 

17:50    Söndag

Sakta öppnar jag ögonen, men jag vill inte. Ljudet omkring mig finns liksom inte. Varför ska jag? Jag ligger obekvämt men det hjälper inte. Vad är egentligen meningen?  Jag kan känna vattnet, men hör det liksom  inte. Ögonen sluts igen, tämligen snabbare än dom öppnas. Pannan är emot det något svalare kaklet. Så fortsätter det, ett tag. Jag ligger i fosterställning. Tidsuppfattningen är lika suddig som synen. Jag känner ånga och värme. Vattnet rinner snabbt, men ändå långsamt ned på mig.  Har jag ens öppnat ögonen någon av alla dessa gånger som jag försökt?  Duschmunstycket sitter högt upp, även avstängningshjulet. Eller har jag bara höjt ögonbrynen i ett tappert försök. Benen ligger utanför, det är lite kyligare där. Ibland är min inbillning av att jag är vid vaket medvetande stark. Ända tills jag verkligen öppnar ögonen, och kan tyda vad som är framför mig, då. Då är jag ”vaken”.

Vad gör jag? Känner hur vattnet rinner in i öron och hittar också till näsan, orkar icke göra något åt det. Jag ligger kvar. Längs väggen ligger går vattenrören, det kalla över, det varma under. Jag anstränger mig för att inte vara i när det varma. Fast nej, jag ansträngning är fel ordval. Bryr mig knappt, jag bara är, om ens det. Skall försöka en gång till, på riktigt nu. Jag höjer ögonbrynen igen, känner en oerhörd tyngd i ögonlocken. Var kommer den ifrån? Nu är jag varm, jag känner mig väck. Vad gör jag? Känner hur några av diverse hygienprodukter ligger omkring mig. Nästan som sällskap. Dom är svala. Kämpar och stretar emot, du ska inte vinna. Jag  ska ta över.

Nu, jag vet inte riktigt hur jag ligger egentligen. Det mesta är vått. Håret är genomblött.

Nu. Jag  är jag. JAG lyckas krypa ut genom dom redan lite öppna duschdörrarna. Icke kabin här inte. Jag ligger med huvudet på badrumsmattan. Den har fått mörka blöta fläckar på sig. Jag  andas ut. Jag har nästan klarat det. Jag  har nästan vunnit.

Oj, jag ligger visst kvar. Tvättmaskinen är bredvid badrumsmattan. Ska jag orka? Jag kan. Jag tar mig opp, har händerna på golvet som stöd. Sitter nu lutad med ryggen emot tvättmaskinen och benen på badrumsmattan. Fötterna tar i duschdörrarna. Nu, jag har nästan gjort det. Jag känner den svala tvättmaskinsplåten mot min rygg, det är skönt. Jag tar handduken som ligger på golvet. Lägger den över mig. Den var enfärgad. Nu är den fläckig av vissa genomvåta mörka fläckar.

Hur hamnade jag där vid golvbrunnen med vattnet rinnande över mig? Inser att jag inte tagit min tablett. Det är ändå bara en svag dos, ändå kan ja känna mig väck om jag ligger några timmar back. Och doktorn som trodde att piller kunde underlätta min vardag…

Nu är jag utmattad. Men inser att jag måste resa på mig för att hämta ”medicinen”. Reser på mig, det svartnar lite för ögonen. Men jag är van, det brukar det göra. Nu ser jag surfplattan ligga på badrumsgolvet. Den kollar på mig och vill att jag ska skriva. En stark känsla inom mig viskar att jag inte ska. Att jag bara blir ledsen av att skriva. Dock säger en starkare instinkt att jag borde, att det känns bättre efteråt. Jag tar plattan, mitt nu mera skrivverktyg och sätter mig tillrätta. Fortfarande på badrumsgolvet. Jag gillar badrum.

Det är låst. Trots att bara jag är här, och ingen annan finns utanför. Jag har alltid tyckt om badrum. Ända sen jag var liten, som jag minns. Då ville jag bo i ett badrum. Jag liksom satt där och fantiserade ihop om hur det kunde se ut och hur allt skulle få plats. Nu på senare dagar, har jag väl tyvärr insett, att det nog bara var för att man kunde låsa och vara själv.

Jag tar faktiskt plattan och börjar skriva. Skriver det som kommer upp. Det går lätt, men jag påminner mig själv att inte glömma adjektiv och miljöbeskrivningar. För inlevelsens skull. Det luktar varmt, med en svag doft av nyduschat.

Blipp, blupp!   Låter det ifrån plattan. 6%. Jag samlar mycket kraft, trots att jag bara är i en enplanstrea. Så känns det ändå för det mesta ansträngande att resa sig för att hämta något. Men jag lyckas. Mattorna utanför badrummet är fluffiga, luddiga och sköna att gå på. Väl på mitt rum ramlar den tunga handduken av mig. Jag hinner konstatera i spegeln att jag nog har blivit lite smalare. Fast det blir jag ju alltid på sommaren, jag är ju i fullfart för det mesta och hinner inte äta så ofta. Så ägnar jag inte heller lika mycket tid åt tv-serier och chips. Man kan se glipan mellan låren, även när fötterna står bredvid varandra. Tanken försvinner ändå dock relativt snabbt. Eftersom inte jag får behålla makten. Någon, något säger mig att det bara är inbillning. Då ser den sköna solblekta gråbeigea skjortan. Den slänger jag på mig och vänder ryggen emot spegeln, skönt.

Skjortan är ett av mina favoritplagg. Det är min faders gamla arbetsskjorta. Den är så len, go och sliten.Undra om jag fick den av honom eller om jag tog den. Jag minns inte riktigt, eller jo det gör jag ju..

Surfplattans laddare ligger under liter kläder i soffan, jag som hämtade laddaren ifrån ett annat rum rätt nyligen kändes det som. Ändå hann den bli begravd rätt snabbt under lite kläder. Jag var ändå glad att ha hittat den utan att leta ihjäl mig. Ser även väskan i soffan tar min jäkla tablett och hittar även lite choklad. Japp det var en japp. Energin höjs rätt snabbt och jag känner mig helt okej igen. Även fast nog inget av de verkar så snabbt egentligen. Ja, vad säger man, jag är rätt grymt bra på att inbilla mig ibland.

Återvänder till badrummet och fortsätter att skriva.

 

 

POK MVH OSV 

Glada Flickan

 

 

 

Borta med Livet

 

2014-11-04     05:33

Borta med livet

Nu är jag trött på allt det här
Livet, en samansvetsad misär
Jag vill bort

Ingenting jag längre hinner
Naglarna, dom förvsinner
Jag vill bort

Viljan och motivationen dog,
Chanserna, som jag tog
Jag vill bort

Struntar i allt som jag bör,
Ångrar mig, jag gör,
Jag vill bort

Alla väldigt långt bort vara
Trots en stor, vänskapsskara
Jag vill bort

Dom i omgivningen jag svek
Sanningen jag, är vek
Jag vill bort

Veckorna dom kommer och går
Tiden, den läker inga sår
Jag vill bort

Livet inte meningsfullt känns
Slutet är nära, det bränns
Jag vill bort

Det mesta mening ju saknar
Andas, jag skakar,
Jag vill bort

När tar det egentligen slut,
Ingen luft, jag vill ut
Jag vill bort

Följer med mig gör katten
In genom, natten
Jag vill bort

Luktar på kattens fina päls
Utanför går, en tågräls
Jag vill bort

 

Lokomotivet nu närmar sig
Det gnisslar,  MEN NEJ
Vill jag bort?

Kom på att jag är stark
Brukar inte, ens knark
Vill jag bort?

Plöstligt livsglädjen återföd
Nästan blev, jag Död,
Jag vill bort

MEN jag kommer stanna kvar.
För livet är allt jag har.

Jag, du, vem?

2015-06-30   02:50

Jag, du, vem?

Jag ligger raklång. Äntligen slappnar jag av, ryggen sträcks ut och jag kan känna en go, skön smärta. Händerna vilar också, dom liksom skrumpnar ihop. Gärna kramar dom någon mjuk, fluffig, len pläd, i något litet försök i att finna en gnutta trygghet. Nattens alla händelser flyger genom huvudet, jag kramar kudden hårt och upptäckare att jag inte alls slappnar av. Jag vrider och vänder på mig. Ingen sovställning passar mig, något skaver eller ligger fel. Tankarna far runt i skallen. Jag vill inte, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vem eller vad försökte jag att vara inatt? Eller snarare vem är jag, var det verkligen jag? Är det mina lungor som ens Andas?

Jo, jag får sluta med mina undanflykter. Jag är väl helt enkelt inte äkta. Fake, någon form av piratkopia. Rebelliskt, något som stämmer in i alla fall. Vilken luft är det jag Andas?

Hjärnan min får lite sinnesro tillslut. Äntligen, men hur gick det till egentligen? Med all stress, panik, ångest, ånger, depression, hyperaktivitet och gud vet vad som existerar och far runt där inne. Var det den eviga längtan efter flykten? Strävan efter att glömma, ignorera, tränga bort? Tur jag har nära till drömmar och fantasi. Vad skulle jag gjort utan det?! Nej, så kan man inte börja tänka. Djupa andetag. det löser sig, det gör det alltid. Kan inte inbilla mig hur någonting skulle vart utan ditten och datten osv. Då skulle det bli ännu jobbigare och mer ansträngande, nej. Fortsätt Andas

Yrar, runt runt. Fast jag är kvar i sängen. Eller är jag överallt? Var är jag? Här, skall svaret vara, ack tänk om det kunde stämma. Jag vil vara här, eller vill jag verkligen det. Var vill jag vara? Jag vill fly. Vart åt? Bort. Jo men bra svar.  Måste tagga ned och Andas.

Inte nu inte här. Väx upp, bete dig. Du mår bra. Du har det bra. Tyst. Sluta. Lägg ner. Varför grinar du. Sluta lipa. Ta dig samman. Du är bättre än det här! Var stark. Stark och stark, lev som du borde. Du vet inte ens vad stark innebär. Du har ingen vikt att bära. Om du fortsätter leva, som du kan så kan du se vad du senare har i livet att andas.

Livet är långt för dom flesta. Jo ditt liv kommer vara långt. Vadå du!? Snarare jag! Vem är ens den där du?? Det är jag som säger till dig. Så att du skärper dig, sköter dig och andas.

Alltid är så länge man gör det till, så länge man lever kommer man aldrig sluta andas

 

Ingen punkt, för punkter sätter stopp. Vi andas utan pauser, vi lever och livet ut vi. Alltid skall sträva efter att andas

Jag, eller?

2015-05-08   14:08

Jag, eller?

Jag känner solens glesa strålar mot min kind. Dom kikar in genom fönstret, genom dom öppna persiennerna. Sakta öppnar jag ögonen. Jag känner det försiktiga vårskenet i ögonen. Jag vill njuta. Jag vill känna lyckan av vårsolen. Lite orkar jag resa på mig. Halvsitter i sängen och sneglar ut. Hinner endast konstatera att det är fint väder. Även att jag borde vilja gå ut. Som vanligt så tar energin slut. Jag faller ned i sängen igen, välter ner som en stor val i havet. Somnar nästan på ögonblicket.

Dessa dagar är allt för vanliga. Sömnen tar över den glada ivriga viljan. Tröttheten och latheten har växt sig för stark. Hur gick detta till?! Jag vet att jag har så mycket energi, till att göra precis vad som helst. Men den dör med tanken. Det finns något starkare. Som ligger och suger, i hela huvudet, i hela kroppen. En stor tyngd som drar ned hela mig. Gör huvudet mitt och även kroppen helt utmattad och tung. Kroppen stretar emot. Den glada viljan blir maktlös. Det onda tar över. Vinner. Ännu en gång. Jag somnar om.

Min goda vilja vinner sällan utan hjälp. Hjälpen fås ifrån människor omkring mig. Men det känns inte som dom vet hur mycket jag kämpar. Hur mycket jag försöker att verkligen få tillbaks min vilja. Varje morgon är en kamp. Mellan det onda och min vilja. ”Carpe Diem”.  A men ta och håll käften på dig. Jag försöker, så gott jag kan. Eller gör jag verkligen det? ”Men det är bara att gå upp!!”. Nej, det är inte bara.

Dagar som jag lyckas, lyckas vinna, är underbara. Euforin, adrenalinet, jag liksom skakar av glädje som håller i sig hela dagen. Ibland känns det som lyckoticks. Huvudet böjs ned med ett stort, gigantiskt flin på mina läppar, och kroppen spänner sig och liksom skakar till. Jag njuter av lyckan som sprider sig, börjar i huvudet och sen ut i hela kroppen. Det händer att det kommer något litet glädje tjut. Dessa dagar, njuter jag till fullo. Jag har kontrollen. Jag har viljan på min sida. Jag vinner över det onda.

De dagarna är oftast tack vare mina fantastiska människor i min omgivning. De flesta brukar kalla dom vänner, det borde jag också kalla dom. Men i nuläget känns det inte riktigt rätt. Nu känns det som om det liksom bara är människor, som är där, som är lite blåögda och inte riktigt förstår allt. Allt ont som kan finnas innanför en människa. Inne i mig.

Lyckliga, lediga dagar, kan jag vara på benen fyra timmar tidigare, om inte mer. Skratta, njuta mig genom dagen. Ta vara på varje minut och försöka sprida all glädje inom mig. Skrattar, sjunger, skriker, ler med hela kroppen. Jag har kontrollen, över mig själv, mitt huvud min kropp. Detta är jag, så jag skall vara. Den jag är och borde vara.

Om det ändå vore så.

Andra dagar. Andra dagar är det ett mörker. Jag kan inte säga att jag hatar det. För det gör jag inte. Jag gillar det. Men jag hatar att jag gillar det. Vem vill egentligen inte ta vara på sitt liv?! Varför vill jag ligga ned och halvsova framför datorn i veckor?! Varför. För det är ansvarslöst. Få saker kan gå fel. Det ända man behöver göra är att existera, om ens det. Jag säger att jag älskar att ligga och halvsova framför tv-serier. Men frågan är om jag verkligen gör det? Eller är det mörkret som säger att jag gör det? JAG, jag älskar ju att fara omkring bland mina medmänniskor och sprida glädje. Det är det som jag vill och strävar efter att vilja!!!

Det är så många som inte förstår mig. Men jag vet ändå att det finns allt för många där ute som vet exakt vad jag pratar om.

Vad gör jag åt detta mörker? Hur skall jag vinna över det? En sak är i alla fall säker. Jag kommer att vinna. Jag med den starka lyckliga viljan kommer att vinna! För det har jag bestämt mig för. Kampen är lång och svår, och ibland kommer det onda att ha övertag, men det är okej. Så länge jag vinner i längden. Hur ska de runt omkring mig göra? Prata med mig. Försök få med mig på roliga saker. Tjata på mig. Även fast det inte märks, så uppskattar jag det, otroligt, jätte, extremt mycket! Trots att jag knappt visar det. Jag kommer nog som vanligt ibland säga att jag inte orkar, men det är okej, för kampen är inte lätt. Ibland behöver jag vila, men inte varje dag.

Hur ska andra med liknande problem göra? Prata med någon, vem som helst. Ligg inte i sägen varje dag, även fast ni vill. Vilja be om hjälp, det är okej! Tänk på allt roligt ni gjort och inse att ni vill göra fler roliga saker! Och att det finns SÅ mycket som ni faktiskt inte gjort än, som ni vill göra!

 

Vadå ”Glada Flickan”?…

Vadå ”Glada Flickan” ?….

Ja, vad menar jag med just det uttrycket: ”Glada Flickan”. Jo det är just den jag är, den där ”glad flickan”.

Hon ler alltid, skrattar sig fram och gör människorna i sin närhet glada, lyckan likasom sprudlar i hennes fotspår. Folk hon även nyss har träffat, kan snabbt påpeka att hon ska ta vara på sitt vackra naturliga leende. ”Naturliga leende” det gör kliar i kroppen när jag hör det, när jag läser det jag skrivit känner jag hur tårkanalerna fylls bakom ögonen. Men det är bara att svälja, skaka lite  på huvudet, bita ihop, bokstavligen och återgå till det man gjorde innan.

Hennes vänners vänner kan komma fram till henne och påpeka att deras dagar blir bättre efter de har träffat henne. Även om de har en dålig dag, så när dom ser, eller träffar henne, så blir dom glada. Det har hänt henne fler än en gång att bekanta berättar det för henne, glatt.

Om de bara visste…

Vissa frågar även henne, hur hon kan vara så glad hela tiden. Om hon svarar att hon inte är det, blir dom lite förvånade och inte tror det är sant.

Jo, även jag är en människa…

Andra, lite närmare vänner, kan liksom bli upprörda och förvånade när hon liksom inte är glad. Om hon är lite grinig en dag, vad gör det? Det kan väl alla vara någon dag? Fast det går ju inte, för glada flickan förväntas ju att vara just glad. Får inte hon ha en dålig dag någon gång, precis som Ni andra har ibland? Världen hennes behöver inte vara katastrofal för att hennes läppar inte ler lika mycket under ett par timmar. Ni behöver inte fråga ut henne. Man kan faktiskt vakna på fel sida, det händer alla.

Även om nu så inte är fallet när jag inte är glad, då kan jag må jag sämre än jag brukar. Eller så kanske jag bara vågar vara mig själv. Slappnar av och bara är. För det borde Jag ha rätt till, utan att bli utfrågad.

När hon säger till sina vänner att hon faktiskt inte är snäll, så protesterar dom högt. Då berättar hon att de borde fråga hennes närmaste, dom vet. Men de liksom fortsätter att insistera på att hon har fel och att de gärna hade bytt plats med mina närmsta. För att få vara i närheten av lyckospridaren mer frekvent.

Vad vet dom egentligen, verkligen, faktiskt?! Inte mycket. Så de borde inte ha mage att yttra sig. Men men, dock är väl de flesta personer likadana. Även jag. Vi har lättare att tro på det vi ser, hör, känner, osv med våra egna ögon.

Det här är ett smakprov på vem den ”glad flickan egentligen är. Eller vem hon tror sig vara? Eller vem hon blir.

Eller rättare sagt helt enkelt vem jag är och hur jag försöker komma underfund med mig själv.

POK MVH OSV
Glada flickan

 

Början på något nytt

Början på något nytt

Kanske kommer jag finna någon form av njutning av detta. Att berätta mina tankar högt, för den som hittar dom. Jag vill liksom egentligen icke dela med mig av detta. Utan sidan min, får liksom hittas av slumpen. Om någon finner min blogg och läser så får dom självfallet dela med sig. Dock kommer jag, i alla fall nu i början bara skriva. Skriva så som om ingen någonsin kommer att skriften läsa.

Ni läser på egenrisk. Jag tar inte ansvar över hur det Ni läser kommer att påverka Er.

Bloggen är ett spontant skapande, som jag tar som det kommer. Huvudtanken är att bara skriva det som dyker upp i huvudet, tankarna, hjärnan, kroppen för tillfället. Jag hoppas ingen kommer ta illa upp, för det vill jag verkligen inte! Eftersom jag inte har planerat att provocera, kränka, vara elak (osv) mot någon med mening.

POK MVH ”Glada Flickan”