Se mig, mamma

28 april kl. 00:34

Undra om mamma hör mig om jag gråter. Jag är ledsen, jag vill gråta. Det är ensamt här och mörkt. Mamma, jag är ensam. Du kan väl hämta katten mamma? Du kan väl sitta här tills jag somnar mamma? Det är tyst här mamma och mörkt. Utanför fönstret är det också mörkt, tror jag. Jag vågar inte kolla dit. Mamma ditt täcke är skönare än mitt. Så mycket fluffigare, nästan lite prassligt. Skönare att gråta i. Duntäcke. Mamma du kan väl sitta på sängkanten tills jag somnar? Massera, eller bara hålla i mina fötter? Jag vill ha dig här mamma.

Tårarna och näsan börjar rinna. Hör du att jag gråter mamma? Jag vill krypa ned hos dig, sova med dig mamma. Din säng är skönare och större. Där det tryggare. Jag vill så gärna att du ska höra mig mamma. Jag vill så gärna att du tassar in på mitt rum, men akta kaplastavarna på golvet mamma. Snälla trampa inte på dom. Smyg bara in och sätt dig på mig säng mamma.

Inte vill jag störa dig mamma. Inte vill jag att du ska vakna. Inte vill jag att du kommer hit. Jag vet att du är upptagen, att du har saker att göra. Eller att du också behöver sova. Du har dina grejer du behöver fixa. Jag ska inte gråta för högt mamma, inte så att du blir störd. För du har inte tid du har annat att pyssla med. Men om du råkar höra att jag gråter, om du hör mig och kikar in på mitt rum, det skulle kännas så bra mamma!

Har du tid för mig mamma? Jag saknar dig mamma.  Kom och sätt dig här.

Du behöver inte vara stressad mamma. Du kan sova här mamma, eller ännu bättre. Jag kan sova med dig mamma. Eller jag kanske kan få låna ditt täcke mamma?

Det är nog dags för er att sova. För jag hör hur ni släcker lamporna på nedervåningen. TVn stängs också av. Kan du komma förbi mitt rum innan du går och lägger dig mamma? Jag förstår att du behöver sova, men jag är ledsen mamma. Eller du kanske åtminstone kan ropa in katten mamma? Inte för att den brukar stanna på mitt rum men. Kan du ta upp alla mjukdjur, gosedjur, nallar som ramlat ur min säng, det är så långt ned till golvet mamma.

Varför stänger ni dörren till ert sovrum mamma? Jag vågar inte öppna dörren, den kan låta så. Jag vill inte störa er mamma. Jag vill gå in till ert sovrum, men jag vågar inte. Jag vill sova i din säng mamma, med dig. I den stora mjuka sängen. Men jag vill inte ha äckelpäckelkudden, den får du ha, så kan jag ha dig som kudde. Du är så mjuk mamma. Ibland säger du att det nyps när jag ligger på dig,eller har huvudet på dig. Jag förstår inte vad du menar. Du säger att det gör ut. Men mitt lilla huvud, hur kan det göra ont? Det gör ont på dig när jag flyttar mig ibland. Förlåt mamma, jag ska försöka ligga så still jag kan. Förlåt mamma. Får jag komma in och sova med dig?  

Pappa vill inte att jag ska sova med dig. Han blir störd om jag kommer in. Pappa blir arg. Jag vill inte störa mamma. Men jag är ledsen, jag kan inte heller sova. Men jag förstår, ni behöver också sova.

Om jag och mamma inte tar upp mer än halva sängen då pappa? Kan du sova då pappa? Jag förstår att du vill sova pappa, förlåt. Jag och mamma håller oss på hennes sida.

Ligger jag inte still pappa? Förlåt, men jag ligger ju inte bekvämt. Jag behöver flytta på mig tills jag ligger bekvämt. Jag kryper närmare mamma. Hon är varm, men precis lagom varm. Hennes täcke är perfekt. Men jag får inte komma åt pappas täcke. Då kan det bli varmt. Pappas täcke behöver vara kallt, så han kan sova. Jag hör hur du pustar pappa, förlåt. Jag håller mig på mammas sig. Jag veta att det är bättre om mamma ligger i mitten. Men jag hör ändå att du inte kan sova pappa. Förlåt.

Ibland går mamma och lägger sig tidigare än pappa. Hon ligger och läser. Med den fina guldiga läslampan över sängen. Den är guldig. Man kan även justera, dimra ljuset, så det blir jättemysigt, så det lyser gul/oranget. Men då säger du mamma att ljuset är för svagt för att du ska kunna läsa.

Pappa har inte kommit än, så då får jag ligga i den stora trygga sängen med dig mamma. Jag hoppas att inte pappa kommer än.

Du har ett så fint bokmärke mamma. Det är brunt, med sprickor i med inslag av ljusare brun, beiget runt sprickorna. Det är inplastat, plasten sticker liksom utanför, så att man ser det genomskinliga. De finaste bokmärkena jag vet är dem i Bibeln, eller psalmboken. De sitter fast i ryggen i boken, är röda och i tyg. Men ditt bokmärke är också fint mamma!

Pappa säger att lampan inte alls har en guldig färg. Pappa säger även att man inte ska ha på det svaga mysiga ljuset, lampan blir så varm då, så är elen dyr också. Jag förstår inte. Jag tycker att lampan är varm när den är tänd också.

Kan jag få frukost på sängen mamma? I din säng? Det är så mysigt

forts följer

 

eventuellt, mohaha

blogstats trackingpixel

Ibland blir det fel

27 april kl. 23:31

Det kanske bor en liten perfektionist i mig ändå, även fast jag egentligen inte vill erkänna det. Jag brukar ju inbilla mig att det är okej att göra fel, att jag är slarvig och klumpig. Men det är väl iofs mer privat som jag accepterar händelserna. När det kommer till arbetslivet så händer det något. Jag tar helt plötsligt åt mig om jag gör fel. Misslyckandet blir så stort. Någonting vasst vill tränga in och skrika FEL. Jag förstår ju att jag gjort fel. Jag är ju inte dum. Jag hatar när någon tror att jag är osmart, korkad. Dum.

Grejen är väl den att jag vet att jag är grym på att jobba, arbeta. Jag vet att jag gör mina arbetsuppgifter så mycket bättre än de flesta utav mina kollegor. Så när jag väl gör fel så känns det som ett så enormt stort misslyckande. När jag gör fel är jag ju inte längre bäst. Misstag gör en sårbar. Nu ser folk, kollegor, kunder och chefer att jag gjorde fel. Alltså är jag inte så bra som jag trodde. Jag trodde att jag var bra på att jobba, men när man gör fel är man inte bra… Då är man, dålig, dålig. När man är dålig är man sårbar.

Idag misslyckades jag. Jag gjorde fel, det var jobbigt. Ångesten smög sig fram. Men jag puttade bort den. Istället för att prata tex kollegor om att jag gjorde fel. Så tog jag på mina hörlurar, sa till mig själv att det var okej, samt åt mat för att fylla på med positiv energi!

Så bearbetar jag nu när jag kom hem istället. Vilket är okej!

Jag lyssnade på en överordnad. Vilket gjorde att det blev fel. Hon gav mig ett schema, en tabell som jag aldrig gått efter tidigare. Det var extra svårt att läsa av eftersom vi inte har tillgång till en klocka med rätt tidszon, där pappret som vi skulle följa låg.

När jag, inte om, utan när jag blir chef så skall jag utöka utbudet av klockor. Och göra andra ångest förebyggande ändringar.

En annan grej på jobbet, som jag behöver inse är att jag inte behöver stressa mig själv till att bli bäst. Jag vet vad jag går för. De andra vet att jag kan. Jag behöver inte arbeta så snabbt att det kan bli fel, ske misstag.  Det är bättre att lära sig grunderna på ett bra vis, för att sedan kunna effektivisera arbetet. Det går lättare när grunderna sitter!!!

Det säger jag till andra. Så ock behöver jag påminna mig själv om detta.

Nu kan jag gå vidare till att bearbeta något annat.

Cíao

blogstats trackingpixel

Hoppet finns här

21 april kl. 20:13

Det har slått mig att jag vill bli författare, eller krönikör. Komiskt nog är mitt största problem just nu, att jag skriver för lite. Knappt något alls. Men det är okej, jag ska inte vara hård mot mig själv. Jag och mina jag skall hålla sams. Vi, jag, är inne i en strålande bra period!! 😀 Utan större anledning. Vilket är ännu mer fantastiskt! Jag är glad, positiv, fått tillbaks mina härliga energi. Även om jag kanske vill vara hemma själv, gå runt inne och fixa, små pilla, dona. Ligga i sängen med datorn. Så är det utan ångest! Det är jag, jag som väljer att vara ensam hemma. Det är jag som tackar nej till att umgås med folk. Det är jag som har kontrollen, inte ångesten!

Varför? För att jag höjde dosen på medicinen? Nej, jag vill inte tro att allt handlar om piller. Det kan ju hjälpa, men det är borde inte vara hela anledningen! Jag sa till mig själv att jag borde sluta sträva efter att vara lycklig. Sluta sträva efter att fånga dagen, carpe diem. Bara för att jag bor på en Medelhavsö, så behöver jag inte leva ett drömliv. Bara för att möjligheten att vara ute och dansa varje dag finns, tills sista man går hem, så behöver jag inte göra det! Men det känns skönt att möjligheten finns.

Istället strävar jag efter att göra de där små sakerna som jag mig glad. Läs glad och inte lycklig. Gör mer saker som ger positiv energi! Jag vet att jag mår bättre i längden av ordning, så jag småstädar hemma och har ordning. Det låter så sjukt när jag skriver det, för det känns absolut inte som jag. Men nu har det ju faktiskt blivit såhär, att jag faktiskt småstädar mycket och håller ordning. Jag diskar inte för att det är ett måste, utan för att det blir enklare om det är rent. Jag lagar inte mat för att jag borde, utanför att det är gott och att jag sparar pengar! Jag tar trapporna i kontorsbyggnaden på jobbet, 4-5 våningar. Läs med dubbla trappor för varje våning!!! Trapporna tar jag för att jag ser det som en kul utmaning för mig själv, det tar oftast ändå lika lång tid, så inspireras andra!

Nu får jag väl erkänna att hjärnspökena har inte flugit iväg, dom är allt kvar, men under kontroll. Dock har jag dom i kedjor och på en diet. Alltså under kontroll. Ibland säger dom att jag måste ta trapporna, för att jag blir tjock annars. Att tjock är en mardröm att bli. Att storlek S-M är för stort och är en kränkning för mig själv att behöva skaffa större kläder. Nu när jag faktiskt gått ned i vikt. Kan även vara så att kläderna jag hade i slutet av högstadiet är för stora.

Kroppen får jobba mer nu, jag rör mig betydligt mer så jag har fått tillbaka hungern! Det har väl ingen blivit glad över… När jag var 16 sa jag till mig själv att jag skulle sluta vara hungrig, för det var jobbigt och jag skulle ju bo själv. Mat är dyrt. Men nu, sisådär 6 år senare har den kommit tillbaka, vi får se om det är permanent.  

Hur som helst. Så är läget under kontroll, jag är stabil och glad!!! Trots att jag knappt har bra vänner i detta främmande land. Inte har någon smartphone. Och inte har något bankkonto redo för nästa månad, då jag inte längre får lov att ta ut lönen i check. Men det kommer att lösa sig. För jag har rätt inställning!

Hur som haver så gjorde jag ju en resa för ca ett och ett halvt år sedan. Där insåg jag att jag behöver djur i mitt liv för att vara lycklig. Så en kompis tvingade återigen med mig till ett stall, denna gången fastnade jag äntligen för hästar!! Här på ön har jag hittat ett stall där jag hjälper till. Det gör mig glad. Det får mig att känna mig behövd, känna mening. Även fast jag kanske inte rider.

Ångesten säger ibland att det är dumt att jag ägnar mina lediga dagar i stallet. Att jag inte utnyttjar drömön jag bor på. Men jag känner ju ändå mig själv. Vad är egentligen oddsen att jag skulle gå ut på en ofattbar vacker hike när jag är ledig?…. Tveksamt..

 

blogstats trackingpixel

Detta land testar mig

03:35

tisdagen den 27:e mars

Hur blev det såhär? Jag brukar annars ha lätt för förändringar. Men nu, nu blir jag så besviken om saker som är planerade inte händer. Så gråtig. Det är okej, det är okej. Även fast jag känner mig ensam, så är jag ju inte det. Jag har folk ett samtal iväg.

Jag är rädd, jag gråter. Det känns som om jag håller på att förlora en av mina bästa egenskaper. MIN SÖMN. Jag som är proffs på att sova. Det är något jag alltid kunnat falla tillbaka till.

Vilsen och ensam i ett annat land. Hoppas att det är pms som spökar. Jag har alltid haft flyt med saker och ting. Men nu börjar det ge vika. Det känns som jag drabbats av otur. T.o.m. tangentbordet på datorn börjar ge upp. Det som jag brukar kunna luta mig tillbaks på. Det finns alltid där.

Här i detta land jag flyttat till, som jag kallar u-land. Här funkar inte saker, men det är okej. För folk säger att jag kommer älska det här. Jag vet inte riktigt varför men…

Tände precis två ljus här vid sängen, ett doftljus och ett gravljus liknande. Självklart ska t.o.m. det vara svårt. Tappar grejer och bränner mig. Är det mig det är fel på? Varför blir jag så straffad? Hur ska jag bete mig för att livet ska behandla mig bättre?

Tangenterna har blivit tröga, jag ska kolla så jag inte råkat aktivera “tröga tangenter”.

Jag vill skriva bra texter jag vill vara kreativ. Jag har slutat kolla på serier, vilket jag älskar. Dels har jag slutat för jag vill LEVA. Vara kreativ, men jag vet inte om det funkat.

Jag borde äta något så min ångest försvinner. Kanske inte skriva? Andas, andas.

Rädd och ensam.

Hungrig och kall.

Känner mig inte alls lika ball.

Flytta hit kanske inte var ett så bra beslut.

Nu vill jag att det ska ta slut.

Är nog inte helt redo för ansvar.

Nonchalant och omdömeslös jag var.

Jag kommer ändå här stanna.

Trots alla myggbett, så ock i min panna.

Utmaningar är till för att klaras.

Även om kanske inte pengar sparas.

Prioriteten skall vara att må bra.
“Kosta vad det kosta” vill som någon sa.

Det var inte igår jag bodde själv, ska lära mig ansvar.

Vi får se vart denna omställning, flytt mig tar.
Trodde aldrig att det skulle bli så pass mycket utmaningar.

Jag SKA klara detta hur mycket otur det mig än bringar.

Ett halvår ska jag klara av. Det är bara att ta nya tag. Det blir bra någon dag.

Slutet är inget alternativ. Jag väljer liv.

Ångest är inget man skojar bort. Panik, vardags, ingen sort.

Påstår ju att min är mild. Alla känner väl dödslängtand ibland.

JAG är min egen förebild. Det blir bättre, jag ror detta iland.

Tänka sig att denna lilla ö, kan få en att vilja dö.

Det är väl arbetet som mig skrämmer. Där jag absolut inte bestämmer.

Det är bara att instämma och i ledet ställa sig, inte säga nej.

Det är så inte jag, känner mig instängd.
I fel atmosfär, trängd.

Jag behöver kunna sprida mina vingar. Vara dum.

Känna att ingen mig tvingar, slippa blir stum.

JAG är en glad själ, pratar. Ni mig har ihjäl, tjatar.

Jag är en glad sprallig individ. Så håller jag mig och andra vid liv.
Snälla sluta på mig skälla!

Låt mig var den jag är, göra det jag är bra på. Tro mig det kommer gå.

Nytt försök skall göras. Mat ätas, utan att kräkas.

I kylskåpet jag något kommer hitta, inte bara tänka att allt är onyttigt och bara titta.

Utmattad och tom blev jag. Imorgon är det ny dag.

Sömnen kommer allt rädda mig igen.

Jag har det på känn.

 

blogstats trackingpixel

Avicii och Döden

00:17

tisdagen den 27:e mars

Han är död. Avicii är död. Satt och läste om det på jobbet men var tvungen att sluta. Eftersom jag blev för påverkad. Nu stängde jag nyligen av morgonpasset i P3 där dom prata om honom. Det blir för mycket. Mitt huvud börjar spekulera.

Ett game of thrones citat dök upp i mina tankar “when the cold winds blow the lone wolf dies and the pack survives.” Han stod ensam på scen.

Och mitt tangentbord lyser. Det är för ljust. Avbröt skrivandet efter första stycket. Då det var för ljust, nu är dokumentet svart med vit text. Men tangentbordet lyser fortfarande. Det ger mig ångest. SLUTA. Är även trött på myggen och fukten. Innan ens sommaren har börjat…

Nu äntligen är ljuset avstängt, efter att ha sökt i inställningar. Men hittade en FN-knapp på tangentbordet. Nu i “darkmode” skriker inte stavfelen lika mycket heller. Vilket är skönt.

Ville skriva ur mig dödsångesten jag fick, men “tyvärr” försvann den…

Idag blev min syn sämre, för jobbets starka ljus blev för mycket, då jag på rasten satt ute i solen. Så när jag kom tillbaks in såg jag suddigt. Me under rasten så blundade jag en halvtimme, då blev besvären mer lindriga.

Nu är jag sådär “efter ångest tom”. Ångesten har lagt sig och nu är det så där tomt. Allt det där man hade att säga, lugnet efter stormen.

—-

So wake me up when it’s all over

When I’m wiser and I’m older

All this time I was finding myself, and I

Didn’t know I was lost”

Nu är jag tillbaka i mode, i läge. De två första raderna kommer jag ihåg att jag citerade tidigt när de kom ut. Men Avicii, Tim det blir liksom så verkligt nu. Det är över nu Tim. Det är lugnt, du har det tyst. Du kan vakna upp i en annan surrealistisk värld är det är över och du är vis. Där alla vi, oss, vi stör inte. Du har ro.

Ångesten. Min, din, vår, allas. Jag gråter. Världen gråter. Men vi ska strunta i världen. På något sätt känns det lugnare när man dött. Man får all den där positiva uppmärksamheten som man indirekt suktar efter. Alla andras kaos med sitt eget lugn och ro. Pausen som faktiskt inte bara är en paus, utan ett avslut. Så många det finns här, inte där ute, utan här, i vår värld som faktiskt inte räds döden. Utan välkomnar den. Den ro som man tror att den ger. Ett lugn, där man får vara ifred. Man blir lämnad ifred från ångest, från måsten ansvar och krav. Frid.

Livet är fint, men döden är finare på något sätt. Det sägs ju att avslut är viktigt. Döden är ett fint avslut. Jag, lilla jag känner mig tragiskt nog ändå nöjd, klar. Så många mål som jag faktiskt redan bockat av. Jag är tom sams med min mor. Hon har precis bokat resa nu och vi ska umgås. Umgås. Jag ringer henne frivilligt, frivilligt!!(!?) Flyttat utomlands har jag gjort nu, ensam. Rest själv. Bockat av de flesta utav drömyrken mina.

Jo, det är klart att det finns mycket som jag inte gjort också, som förhållande grejen. Men annars så känner jag mig rätt klar med livet ändå. 23 år om cirka en månad. Misstro mig inte nu, detta är inget avskedsbrev, jag planerar inte att dö. Men om döden skulle knacka på, så skulle jag tycka att det är okej ändå.

Jooo, ja ja. Livet vinner ju egentligen, för det är lättast för alla. Det känns ändå bra nu att döden ändå inte skrämmer mig.

Förr skrämde tanken mig: “Tänk om mor min skulle dö?!” Men vi är sams nu. Så jag är okej med tanken. Det hade varit en annan grej om det var för ett halvårsen. När tråden alltid var skör.

Något som är skönt är att jag behöver inte skriva ned argumenten FÖR att välja livet här, för jag vet att argumenten är fler. Men det är något lugn i mig nu. Som ändå vill hylla döden.

Ska det var så här? Att det känns som om jag får mer ångest av att tänka på livet än döden? I livet vill jag så mycket, vill åstadkomma höga och oändligt med mål och drömmar. Medan döden, som det finns många vägar till, men ändå liksom är enklare. Dödens vägar tar dock slut. Man bör väl dock inte vara så egoistisk, så ego att man väljer döden. Det är fult.

Livets vägar fortsätter. Grenar ut i olika destinationer. Ett alternativt universum behöver ju inte vara bättre? Jag ligger här i sängen med en ny mjuk filt som gör mig glad. Myggbett som kliar, det är okej att jag kliar tillbaka. Min ben är vintervita, längre stubb, hår, bleka och armarna lätt solkyssta. Det är okej, det känns skönt att inte känna pressen.

JAG ÄR FRISK.

Vilket känns bra.

Det är inte friskt att skriva om döden.

Nehe. Är det så himla sunt att inte ens våga tänka på döden? Jag h…

….Råkade markera och ta bort allt. Thank god for ctrl Z.

Jag har nog ändå tänkt på döden sedan jag var mycket liten, jag förberedde mig liksom för vad som skulle hända om någon dog. Eller gjorde jag det? Fantiserar jag nu?

En sak jag minns är att jag hade en fin liten änglatavla över sängen som barn. Eller det var väl mer en porslinsprydnad. Två änglar, en hade vindruvor, sådana där knubbiga babyänglar.

Mamma jobbade inom kyrkan, utan att vara starkt troende.

Som barn liggandes i sängen kunde jag tänka, återkommande tänka: Hur ont gjorde det när Jesus dog, korsfästes? Med någon konstig benposition, korsa benen, så underlivet hamnade i någon underlig ställning. Jag minns dock inte om det gjorde ont, eller om det det var en skön ond känsla.

Jag minns mycket från mina år som barn. Mycket av hur jag tänkte. Kanske mer av mina tankar än särskilda händelser.

Jag vill bli författare, jag vill skriva.

Göra Morfarn stolt.

Jag vill bli känd, få uppmärksamhet.

Jag vill inte stå för det jag skriver. Jag vill inte vika ut mig.

Jag vill att alla ska veta.

Jag vill inte läsa den negativa kritiken, det kommer ta kol på mig.

Kol är svart, man kan smula ned det, lägga det på handflata och blåsa bort det. Det försvinner i luften, men man kan ändå se svarta spår utav det.

Jag kan vara tankspridd. Samtidigt som medicinen gör mig tyst.

Om jag ska bli författare måste boken börja skrivas. Vågar jag verkligen göra en självbiografi? Det är jag nog inte redo för. Vad ska jag skriva om?

Kanske ett barns ångest?

Använda mig utav mina egna minnen och förvandla dem till en fiktiv karaktär?

Ligga och inte kunna sova, inte våga gå in till föräldrarna. Ligga i sängen och gråta och hoppas att föräldrarna skulle höra. Det gjorde dom inte.

Jag minns sängarna. Det kanske är så jag skall komma ihåg ungefär hur gammal jag var? Ängeln över den höga, högre sägen som hade en halv stege upp. De två sängarna som bildade ett L i hörn av rummet som senare växte ihop till en stor dubbelsäng. Sen kom en 120 säng. Där kunde jag smita ifrån ångesten och lägga mig i två sits ektorp soffan.

Den röda, mjuka soff/sängen på min brors rum.

Min tapet, väggen som jag dunkade huvudet i.

Bokhyllan, jämte sängen där ett riskabelt papper låg. Där hade jag rimmat ihop en text om hur mycket jag avskydde, hatade min familj. Jag minns inte riktigt om mamma fann den lappen. Det känns som hon gjorde det, att det inte började ringa någon varningsklocka?

Det är väl inte så konstigt att jag fortfarande har svårt att borsta tänderna. Det gör man innan man ska sova. Jag ville inte sova. Förstod ni någonsin varför? Det slår mig nu. Det kom ju bokstavligen talat monster när jag skulle sova. Monsterna i mitt huvud vaknade. Idag kanske jag ändå kan säga att det var någon form av ångest. Något självhat. Varför hade jag detta självhat?

Minns jag detta, eller är det hitte på?

Ensam i en familj. Ensam med djur. Ensam bland folk. Ensam.

Glad sprudlande bland människor

Själv, ensam.

Skriva en bok utifrån ett barns perspektiv?

Lite inspirerad utav Ann Heberleins “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” och “A child called it” 

Dagboksform eller tankar?

Göra en tankekarta eller bara börja skriva? En plan är bra att ha.

“Lillasyster får all uppmärksamhet”
“Lillasyster finns inte”

Ett barn som är självkritiskt och självhat.

Som under dagarna briljerar.

Tidigare hade jag en bra titel.

“Hon som är så glad”

“ Gladare kan ingen vara, än guds lilla barnaskara”

“Ett barns tvivel på gud med en tvivlande mamma”

Skulle mamma klara av att läsa boken?

 

blogstats trackingpixel

Slut på introduktionen

14 mars kl.

I aint no follower, i’m a leader.

Jag är ingen följare, jag är en ledare.

Det är nog därför som de här 2-3 veckorna på training varit så oerhört tuffa. Klassrum är inte min grej. JOBBA det är min grej! Jag har tydligen extremt svårt för att sätta mig i ledet.

För mig är det enklare att vara läraren, än eleven, så har det nog alltid varit.

Dels för att när jag är eleven, så gillar andra att hetsa mig, så jag får skit.

Imorgon är sista dagen utav training. Då ska jag fan försöka att bete mig. Så gott jag kan. Så kan jag gråta ut sen efteråt. Woaw, att detta är så svårt för mig. Det var sååå jävla längesen som jag blev tillsagd att hålla mig inom ramarna. Att det gör ont i mig. Det gör ont i mig att jag ska behöva rätta mig för andra. När jag inte helt förstår varför.

Som när jag arbetade som lärarvikarie, vi hade lärarkonferens varje vecka. Ett möte på ca 30 min som rektorn håller. Lärare verkar ha extra svårt för att räcka upp handen och vänta på sin tur. Enligt mina observationer.

Jag ska bita ihop här. Gråta och förlåta. Skriva mail till tränarna och säga tack för deras tålamod med mig. Erkänna att det varit svårt. Vet väl inte helt säkert vad jag vill få ut av det. Kanske att de ska förstå att jag har stor självinsikt? Att jag vet att jag inte beter mig på bästa vis…

blogstats trackingpixel

Sorgsen

14:e Mars 2018

Jag säger till folk att jag är stabil här. Men är det verkligen så? Så lätt jag har till tårar, jag är snart 23 vårar. Jag mig själv återigen sårar. Jag vill bäras ut på bårar. Ut, härifrån. Till en varm säng, i ett mörkt rum. Duntäcken, mjuka, lena fluffiga filtar, som en känsla av ett gossedjur. Dur. Drömma om vacker natur. Gärna ha sällskap utav en mans varma kropp. Han kramar och släpper inte, han behöver inte säga något, inte känna något. Bara hålla mig sällskap.

Förändring ville jag ha, jag ville bort. Nu bor jag själv, den enda utav min sort. Något av det första jag gjorde var att skaffa två fåglar. “Djur gör mig lycklig sa jag till mig själv”. Inbillade mig att det skulle vara lösningen, lösningen på nästan allt. Fan vad ballt. Men inne i lägenheten, här är det kallt.. En morgon var den ena fågelungen inge vidare pigg. Jag kände på mig vad som skulle hända. När jag kom hem låg den där, kall, stel, stendöd. På  kakelgolvet, så kyligt. En tapper hjälte har jag nu kvar.

Är jag ens värd att ha djur? Är jag ens värd att vara här? Någon annan skulle fått min chans. Någon som har en chans till balans. Jag som bara ynklig är, kryper ihop under täcket varje chans jag får. Skyller på mina trasiga tår. Men det är ju vår!!! Jag borde ut och utforska världen, ta med mig vänner på färden. Men jag är rädd. Rädd för att bli sedd. Rädd för mig själv. Jag vill inte skämma ut mig mer.

Känslig och jävlig. Ensam i ett främmande land. Inte ens i närheten utav någon sandstrand. Eller vad vet jag, har ju knappt utforskat stället.

Ledsen och svag. Nästan varje dag.

VAR ÄR MIN ENERGI

blogstats trackingpixel

Ibland har man otur

”Ibland har man otur”  som en kille jag dejta tidigare iår, sa.

.
Jag har haft en tuff helg. Alla mina planer ställdes in, mer eller mindre frivilligt. On top of that, PMS. Men jag klarade det rätt bra ändå. Gråt-ångesten bröt aldrig helt ut.

1. Jag har fått den underbara möjligheten att rida en kompis häst. EN gång och blir kär. Och jag har endast ridit regelbundet i ett halvår. Men en av hästarna blev halt, så jag fick inte möjligheten att rida igen. SOM jag sett fram emot detta…..

  1. Hade en dejt planerad, i ca 2 månader. (Eller 3-4 år beroende på hur man räknar.) Den blev inte av pga att han var för bakfull.
  2. Åkte inte till min sommarstuga, så fick inte träffa min katt. (Det var tänkt att vi skulle vart där.)
  3. Blev inte så att jag åkte på personalfesten. Pga ångest. Även pga jag börjar kl 07 dagen efter. Då jag inte skulle få någon sömn.

    Jag är lite bitter. Hejdå för nu.

 

blogstats trackingpixel

Ångesten strömmar ut.

Nu tog ångestveckan äntligen slut.
Jag kan äntligen bege mig ut.
Jag vet detta eftersom ägglossning tog slut.
Mensen kom, nu kan jag andas ut.

Jag är nu mogen nog, så jag vet.
Att det är den veckan i månaden, jag blir het.
Temperaturen höjs, jag känner mig febrig, varm.
Känner mig hjälplös, vill att alla räcker ut sin arm.

Brösten har vart väldigt ömma.
Ångesten har vart svårt att glömma.
Vill bara ligga i sängen och drömma.
Nu låter jag blodet där nere strömma.

blogstats trackingpixel

Har jag följare?!…

Insåg precis att jag hade ca 83 kommentarer som jag inte märkt. För att dom har gått direkt till skräpposten….
.

Nu vet jag ju inte om det är just spam. Men jag vill inte tro det. För det står fina saker!
Vissa kommentrarer är 2 år gamla… Men gör gärna ett nytt försök att ta kontakt med mig!

.

Love.

blogstats trackingpixel